Bränning för naturvård

Hyggesbränning förekom allmänt i Sverige ända fram till slutet av 1960-talet. Då ersattes denna markberedningsmetod med maskiner.

Den stora pionjären inom området var Joel Wretlind på Malå revir i Västerbotten. Han kunde vid Norrlands Skogsvårdsförbunds exkursion 1947 uppvisa för en häpnande skara resultatet av 20 års systematiskt föryngringsarbete med hjälp av bränning. Bland exkursionspunkterna fanns självföryngrade ytor på hundra hektar som uppkommit efter bränning under fröträd. Detta blev något av en vändpunkt för svenskt skogsbruk - blädningsepokens slut och trakthyggesbrukets början. Och bränning kom att bli en självklar åtgärd efter slutavverkning både vid självföryngring och plantering i stora delar av landet.

Sedan ca 10 år tillbaka har bränningen kommit åter i skogsbruket, men i mindre omfattning och av en helt annan anledning. Branden som en grundläggande ekologisk process i skogen kan knappast överskattas och det är för att gynna den biologiska mångfalden som man börjat bränna igen. Ett stort problem numera är dock att mycket av den kunskap som fanns i skogsbruket om bränning gått förlorad och en ny generation av brännare måste utbildas. Skogsällskapet vill i samarbete med Skogforsk medverka till att bygga upp denna kunskap igen, framförallt i södra Sverige där erfarna brännare numera är mycket sällsynta.

Som en start planeras två bränningar i Uppland under 2005. Nu är det inte hyggen som ska brännas utan skogsbestånd, allt för att få ut så stor nytta som möjligt för olika arter som behöver bränd mark och brända träd. Tekniken för att bränna effektivt och säkert är densamma nu som förr. En skillnad är dock att det finns färre skogsarbetare att ta hjälp av. Detta kan i viss mån kompenseras med att det kommit modernare utrustning t.ex. i form av grävare, skördare samt sist men inte minst lätta portabla vattenpumpar.

När man ska bränna är det viktigt att marken är torr. Brandrisk 5 är nödvändig, särskilt om man ska bränna stående skog, där marken torkar ut långsammare än på hyggen. Man bör också glesa ut beståndet för att påskynda uttorkningen av marken. När man har skördaren på plats ska man passa på att fälla risfria brandgator längs kanter där elden kan tänkas sprida sig. Som brandbarriärer räknas sjöar, större vattendrag, större skogsbilvägar och landsvägar. Myrar intar en mellanställning.

Även om marken är blöt så kan elden snabbt sprida sig i torr fjolårsstarr. De risfria brandgatorna ska brännas av. Man börjar på läsidan och jobbar sig upp i sektioner mot vinden. Bevattning sker i ett bälte utanför brandgatan (se bild). Det är viktigt att inte vattna i brandgatan eftersom den då kan brinna ganska snart då den torkat. En avbränd risfri brandgata utgör normalt ett säkert skydd mot angränsande mark. Mycket mer kan sägas om när, var och hur man ska bränna. För ytterligare information, läs gärna handboken ”Bränning” som kan beställas hos Skogforsk. En sista sak - bränningsledaren är personligt ansvarig för säkerheten och måste på ett tidigt stadium kontakta berörda brandmyndigheter. En god relation med brandkåren är mycket viktigt.