pejling
I visenternas vilda spår
Visenten är idag hotad som art och deras framtid oviss. Polen har blivit berömt för sin kamp att rädda visenten, främst i nationalparken Bialowieza.
I Blekinge finns världens största skärgårdshägn där visenter åter kan ströva omkring i skogar av ek och bok som de gjorde på medeltiden.
Närkontakt med visenter
Närkontakt med en fullvuxen visenttjur på bara 35 meters avstånd ute i skogen är en oförglömlig upplevelse. Det ångar från de stora djuren när de andas i den tidiga morgonluften. Vi är så nära att vi känner den varma doften av de lurviga bjässarna. Det är som att bli förflyttad till medeltiden. Kameran är lite ostadig i handen, det är svårt att få in skärpan, benen darrar också. Det är inte bara för att vi har vandrat i nästan en timme i den kuperade terrängen som benen är ostadiga. Det är en imponerande herre som står framför oss.I huvudet snurrar berättelser om visentens farlighet. Här på Eriksbergs Vilt- och naturpark i Blekinge skärgård har viltvårdarna utvecklat en teknik liknande den man använder till bergsgorillorna i Uganda. I tryggt sällskap med en kunnig guide spårar vi djuren till fots, och försiktigt närmar vi oss dem och står nu endast 35 meter från den stora visenttjuren.
Idag är detta möjligt men det är resultatet av 75 års intensivt bevarandearbete i världen och ett internationellt avelssamarbete. Visenterna på Eriksberg ingår i detta avelsarbete. Men det var ytterst nära att arten försvann från jordens yta för alltid.
En hotad art
Historien om räddningsarbetet med visenten är lika spännande som en thriller och den är inte avslutad än. Europas stora urskogar finns inte kvar, bara rester av dem. I takt med att urskogarna försvann så försvann Europas största däggdjur eller konungarnas högvilt – visenten allt mer.Visenten dog ut i Sverige på 1100-talet. Deras nordligaste utbredning var upp till skogarna i Kolmården och Tiveden och man tror att de sista visenterna i Sverige gömde sig på det småländska höglandet.
I början av 1900-talet fanns endast två vilda populationer kvar i Europa, i Bialowieza på gränsen mellan Polen/Vitryssland och i Kaukasus. 1919 sköts de sista vilda visenterna i Bialowieza och 1927 i Kaukasus. Endast 54 visenter fanns kvar i djurparker och hägn i hela världen. Alla härstammade från 12 djur varav två kom från Skansen i Sverige.
Ett mödosamt avelsarbete började och så småningom har man nu åter släppt ut visenter i fredade nationalparker igen. 2002 fanns det 3 079 stamboksförda visenter, 60 % frilevande, fördelade på 33 flockar i fem länder. Ukraina och Ryssland har flest frigående populationer. I Vitryssland finns det sju och i Litauen finns det en frigående population. Polen, som under lång tid vårdat sina visenter, främst i den berömda nationalparken i Bialowieza, där idag också stamboken över världens visenter finns, har fem frigående populationer.
Risken för utrotning av visenten är fortfarande stor både för populationerna i fångenskap och i det fria. Vid den vetenskapliga konferensen European Bison Conservation i september/oktober 2004 i Bialowieza konstaterade forskarna att de allvarligaste farorna för arten är det genetiska hotet mot inavel och att vi fram till idag varit dåliga på att förvalta populationerna.
Under senaste decenniet har en dramatisk nedgång i antalet uppfödningsanläggningar skett. Även bland de frilevande populationerna har det i några områden skett stora minskningar. I Ukraina fanns på 1990-talets början nästan hälften av alla frilevande visenter. Emellertid har de nu under de senaste 10 åren nästan helt utrotats i området beroende på sociala och ekonomiska förhållanden där.
Endast tre länder har utarbetat nationella bevarandestrategier. Det är Vitryssland, Polen och Ryssland. Under 2005 förväntas en nationell strategi vara färdig i Slovakien också.
Polen vill skapa fredsparker
Polen har startat ett ambitiöst utvecklingsprogram. De vill skapa två gränsöverskridande megapopulationer, så kallade fredsparker. Den ena i nordöstra Polen tillsammans med Vitryssland och Litauen. Där kommer hela fem populationer att bindas samman i ett enda stort område. I söder byggs en megapopulation i Karparterna tillsammans med Ukraina, Rumänien och Slovakien. Detta arbete har bara inletts men anses vara mycket viktigt för bevarandet av visenten i naturen.Sveriges Bialowieza
På Eriksberg finns visserligen ingen urskog kvar, men det är en ursprunglig skärgårdsnatur som har bevarats som den en gång såg ut. Hela det 1 000 ha stora skyddade skärgårdsområdet är inhägnat, det största i världen. Sedan ett tiotal år äger och förvaltar Stiftelsen Skogssällskapet denna Vilt och Naturpark. Här kan visenterna vandra fritt genom gamla skogar av ek och bok, beta på ängarna som de en gång gjorde i forntiden. Då var de ett eftertraktat jaktvillebråd för konungar och herremän. Idag arbetar viltvårdarna med att bevara visenterna. Alla djur är stamboksförda med eget nummer och en stamtavla så det går att se släktskapet. Varje födsel och varje händelse noteras noggrant. Forskare och studenter från bl.a. Danmark, Holland, Tyskland och flera tv-team har kommit hit till Eriksberg för att kunna studera visenter på nära håll under naturliga förhållanden. Inom området finns små vägar där turister sommartid kan köra omkring och studera djuren. Under juli månad blommar näckrosorna i den lilla Färsksjön. Då går det att få se, om man har tur, visenterna gå ned i vattnet och beta näckrosor som älgar brukar göra. Sommartid kan de också ses betande i vassen vid den havsvik som går in i området. Garanterat en upplevelse som inte går att se någon annanstans. Chefen för Bialowieza, som är en passionerad fotograf och har över 6 000 bilder från nationalparken, berättade för mig att han aldrig hade sett visenterna i vatten i Bialowieza. Han var mycket imponerad.Eriksbergs naturvårdsområde grundades på 1930-talet av den berömda fotografen och författaren Bengt Berg, Nordens Konrad Lorenz som han än i dag kallas i Tyskland. Det är historien om hur ”stenröset” Eriksberg köptes in av familjen Berg och som förvandlades till ett exklusivt naturvårdsområde av sonen Iens. Det var han som även planterade in visenterna här.
Enligt stamboken är den tjugo individer stora flocken på Eriksberg Sveriges största visenthjord. Det är bara i Avesta visentpark som man har fler visenter men här är de uppdelade på mindre grupper.
Sverige har, vid sidan av Polen och Ryssland, varit ett av de länder som har varit framgångsrika i räddningsarbetet av visenten. Skansen var först att lyckas med aveln. Överskottet sändes till Avesta och några djur även till Bialowieza. 2001 gjordes en ny utsättning i Karpaterna i Polen med djur från Skansen och Borås djurpark. Axel A:son Johnsson startade den berömda visentuppfödningen i Djäknehyttan utanför Avesta redan på 1930-talet. Avesta har blivit befäst på den europeiska kartan tack vare alla de mer än 300 visentkalvar som har fötts där och som funnit vägen ut till andra länder. Idag är parken hotad av nedläggning, men Avesta kommun arbetar på att finna en lösning så visenterna kan få finnas kvar även i framtiden.
Unika i världen
Polska experter har berättat för mig att de anser visenterna på Eriksberg och de i Avesta så unika att vi i Sverige bör göra allt vi kan för att bevara dessa två uppfödningsanläggningar för framtiden.Vill du följa i visenternas spår? Läs mer om Eriksberg Vilt- och Naturpark på: www.eriksberg.skogssallskapet.se
Fakta om VISENTEN
En fullvuxen visenttjur är mycket medveten om sin styrka och backar inte för några fiender. Romarna hade gärna visenttjurar med på sina gladiatorskamper.
Boghöjden kan nå upp till 1.88 meter. Kroppslängden är 2,9 m med en svans på 0,8 m. Alltså lika lång och hög som stor bil.
Korna är mindre och smäckrare byggda och med ett mindre framträdande framparti. De väger mellan 320 – 640 kg.
Visenterna rör sig oftast lugnt och sävligt när de går och söker föda. De kan dock snabbt vända på en femöring och springer lätt i en hastighet av 50 km i timmen. De kan hoppa över ett tre meter brett dike eller två meter högt stängsel, från stillastående!
I historisk tid har visentens utbredningsområde täckt hela västra, centrala och sydöstra Europa ända upp till floden Volga och Kaukasus.
Text och foto: Tommy Svensson
Till toppen
Vidare i SkogsVärden 