inblick

Nytt storkhägn på Fulltofta

Storkarna från Polen är på plats i skånska Fulltofta.
Foton: Joakim Norgren

Storken är en fågel som sedan lång tid har haft ett starkt symbolvärde. Den har dock inte en särskilt lång historia i Sverige. Det hålls för troligt att storken ökade sin utbredning norrut först under 1400-talet, då företrädesvis i de sydliga länderna kring Östersjön och i Skåne.

I Sverige sträckte sig utbredningsområdet upp till Halland, Bohuslän och Västergötland.

I början av 1700-talet skrev Linné att det fanns ”kopiöst med stork” i Skåne och sin största utbredning torde storken ha haft kring sekelskiftet 1800. Sedan dess har antalet storkar stadigt minskat och den sista häckningen i Skåne skedde 1954.

Förändrat jordbruk

Anledning till tillbakagången tros huvudsakligen ha varit de ändrade jordbruksmetoderna och den omfattande utdikningen av våtmarker.

Storkens betydelse i folktron har vi i Sverige till stor del övertagit från kontinenten och den mest allmänt kända föreställningen är väl den om att det är storken som kommer med de små barnen. Det ansågs även fördelaktigt för en gård att ha en stork häckande, gärna på ett uppsatt gammalt vagnshjul på hustaket eller i något högt träd på gården. I en Skånehymn från 1850 omtalas storken som ”vakt för bondens förstu-sval”. Efter storkens försvinnande från den Skånska faunan har den kommit att bli en symbol för den levande landsbygden.

Naturlig del av faunan

För drygt femton år sedan startade det svenska storkprojektet med målsättningen att återföra den vita storken som en naturlig del av vår fauna. Projektet har arbetat med uppfödning och utsläppning av fåglar med förhoppningen att de ska etablera sig som fria storkar, flytta söderut om hösten och återkomma för häckning under våren. Dessutom har man arbetat för restaurering av tidigare utdikade våtmarker för att återskapa goda storkbiotoper.

Oturligt nog har de storkar man hittills fött upp visat sig ganska obenägna att flytta. De var uppfödda i fångenskap sedan flera generationer, kom ursprungligen från Nordafrika och hörde till den population som flyttat den västliga vägen via Gibraltar.

Polska storkar

I den 2500 m2 stora flygvoljären får de polska storkarna pröva sina vingar innan de släpps ut.

De nya storkar man fört in under senare år kommer från Polen och deras flyttväg går via mellanöstern på samma sätt som de ”gamla” skånska storkarna. De är samtliga ursprungligen vilda fåglar som skadat sig och tagits om hand på djurparker. Förhoppningsvis har de kvar sin instinkt att flytta den östliga vägen till övervintringsplatserna i tropiska Afrika.

För att kunna hysa dessa storkar, låta dem föda upp nya kullar och dessutom ge dem välbehövlig flygträning, behövdes ännu ett stort storkhägn i Skåne. Region Skåne kunde ställa medel och mark till förfogande på Fulltofta mitt i Skåne. Uppdraget att uppföra hägnet gick till Skogssällskapet. Vintern 2004-2005 arbetade fyra Skogssällskapare från Höörkontoret med bygget, dock med avbrott ibland på grund av vädrets makter. Jonas Olsson, Karl-Axel Djurfeldt, Mattias Ohlström och Mats Svensson byggde ny väg, storkhägnet och ett fryshus för foderförvaring på drygt tre månader och hägnet stod färdigt för storkarna i slutet av februari och invigningen skedde den 22 april i år.

Sextiotal storkar i hägn

Storkhägnet i Fulltofta är en 50 x 50 m, dvs 2 500 m2, stor flygvoljär med fyra avskilda delar under tak. I hägnet finns även uppsatt boplatser i form av ”vagnshjul” för bobyggnad och häckning. Ett sextiotal storkar lever nu i hägnet och mot förmodan har en häckning skett redan i år med en unge som resultat. Det är de ungar som kläcks och föds upp i hägnet som senare ska släppas ut för att utgöra grunden till en ny svensk storkpopulation.

I storkhägnet på Fulltofta får fåglarna konstgjorda reden som liknar gamla tiders vagnshjul.

Storkarna verkar trivas utmärkt i hägnet i Fulltofta och det är en imponerande syn när ett tiotal storkar samtidigt flyger runt i den stora voljären. Storken är en tyst fågel men de håller kontakt med varandra genom ett ljudligt klapprande med näbben. Klapprandet såväl som den imponerande storleken gör att man inte kan vara opåverkad av denna mytomspunna fågel.

Huvudmän för storkprojektet är Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes ornitologiska förening samarbete med Skånes Djurpark och med stöd från Världsnaturfonden. För skötseln av storkarna svarar Thomas Olsson från Skånes ornitologiska förening och hägnskötarna Kjell Chuster och Olle Nilsson.

Info: www.skof.se/stork

Av Bengt Granelli
bengt.granelli@skogssallskapet.se

Skyddad natur kan stärka den regionala utvecklingen

Skyddad natur som görs tillgänglig för friluftsliv och turism ger positiva effekter för ekonomi och arbetsmarknad. Samtidigt är den en resurs som få kommuner och regioner använder sig av. Det framgår av en utvärdering från Naturvårdsverket.

I en ny rapport har Naturvårdsverket utvärderat hur skötsel och nyttjande av skyddad natur kan bidra till den regionala och lokala utvecklingen. Erfarenheter från flera håll i landet visar att skyddad natur som används för friluftsliv och turism kan få en stor betydelse för ekonomi och sysselsättning i regionen. Trots det är det få kommuner och regioner som verkligen utnyttjar möjligheten att göra skyddade områden tillgängliga för turist- och besöksnäringarna.

Turistnäring växer i hela världen.

Skyddad natur kan vara en bra förutsättning för en varsam och miljöanpassad turism. Naturen som turistupplevelse har här ett i princip evigt statligt skydd – hur många turistföretagare kan säga detta om den attraktion verksamheten bygger på, reflekterar Ulf E Andersson, projektledare på Naturvårdsverket.

I rapporten föreslås bland annat att myndigheter på olika nivåer bör samarbeta för att ändra bilden av skyddad natur till en resurs och en möjlighet istället för att handla om förbud och restriktioner. Naturen ska skyddas för människorna och inte mot människorna. Redan nu pågår det mycket arbete i den riktningen, men skötseln bör i ännu större utsträckning inriktas på att göra områdena tillgängliga och välkomnande.

Kunskapsutbyte bör stärkas

Det föreslås även att utbytet av kunskap, erfarenheter och goda exempel bör underlättas och stärkas. Det är inte minst viktigt för att förbättra samarbete och förståelse mellan naturvårdare, turismfrämjare och regionala utvecklare.

- Det finns många goda exempel och intressanta erfarenheter, men det har visat sig att dessa sprids alldeles för dåligt. Om vi blev bättre på att följa upp och utvärdera skulle den kunskapen kunna användas i det framtida utvecklingsarbetet, säger Ulf E Andersson.

Kontakt:
Ulf E Andersson, Naturvårdsverket.
ulf.andersson@naturvardsverket.se

Till toppen

Vidare i SkogsVärden