skogsägarskap
Samägande – balansakt på slak lina
Inger Olsson och hennes moster Maja Bergqvist samäger med ytterligare
8 delägare en fastighet i norra Jämtland. Foto: Hans Månsson.
Inger Olsson och hennes moster Maja Bergqvist skrattar gott åt sin hemsnickrade teori, om varför samägandet av skogsskiftet i norra Jämtland fungerar så friktionsfritt.
Det var 1947 som Olov Persson – ”n’Ol Persa” – tyckte det var dags för barnen att ta över det nästan tusen hektar stora skiftet i Ålåsen, nordväst om Laxviken. 83 år gammal författade han ett gåvobrev, där han förklarade hur han ville att arvet skulle förvaltas.
Idag skriver vi 2006, och jag sitter i köket hos Maja Bergqvist i Arvesund, några stenkast från Storsjöns strand, med de fortfarande snöfläckiga Oviksfjällen i fonden.
670 hektar produktiv skogsmark, 190 hektar myr och 76 hektar fjäll, det var vad som fördelades till de tio syskonen för nästan sextio år sedan. Av dem finns nu bara Maja kvar i ägarkretsen. En broder lever också, men han har sålt sin andel. Maja är med sina 90 år något av en släktens ålderkvinna; en garant för att arvet – det synliga och det mer subtila – förs vidare till nya generationer.
Skogen finnas kvar
– Det var pappas önskan att skogen skulle finnas kvar i släkten, och att vi skulle förvalta den i god sämja, förklarar Maja, som inte tagit åldern till intäkt för att dra tillbaka sitt engagemang i samägandet.Visserligen är åtta av tio syskon inte längre i livet, men likafullt finns det fortfarande tio delägare, ättlingar till Ol Persa i rakt nedstigande led. Och det är om deras samägande jag vill veta mera. Hur sköter man ”i god sämja” ett skogsskifte när ägarbilden är så splittrad?
För att dryfta en sådan fråga krävs det naturligtvis kaffe och minst en handfull kaksorter. Maja dukar fram, och systerdottern Inger Olsson sitter med vid bordet. Inger har kört hit från hemmet i Oviken, några mil söderut. Hon är delägarnas ställföreträdare, det vill säga kontaktperson och sammanhållande länk när det gäller allt som har med fastigheten att göra.
Arvsskiften har ändrat förhållandena
Ägarandelarna har med tiden kommit att ändras – via arvskiften, gåvor och försäljningar inom gruppen – så att största delägaren nu har fem artondelar, och den minsta en tjugosjundedel. Men samarbetet går fortfarande bra, betonar Inger. Beslut om åtgärder – avverkningar, återplantering osv – fattas i enighet.En viktig faktor är hur man sköter det affärsmässiga, menar hon.
–Avverkningarna har vi alltid lejt bort. Och den som köper en rotpost får även ta hand om markberedning och plantering. Då slipper vi få den kostnaden på en särskild faktura i efterhand. Det blir lättare för alla att planera sin ekonomi. Sen ett år tillbaka anlitar vi Skogssällskapet för skoglig och ekonomisk rådgivning, det underlättar ytterligare.
Inte skog på heltid
Att ingen av delägarna har skogen som huvudutkomst är också en fördel, menar Inger. Men viktigast är kanske ändå släktkänslan och att man vill visa Ol Persa respekt. Vid sidan av Maja är det fortfarande mest andra generationens ättlingar i ägargruppen, dvs Ol Persas barnbarn, medan bara två från ”tremänningsgenerationen” ännu stigit in i kretsen. Med tiden kan det bli svårare att hålla ihop, medger Inger.– I min generation känner vi ju fortfarande varandra. Men med de yngre är det svårare. Maja, till exempel, har ju sexton barnbarn. Men genom att hålla nere antalet delägare tror man sig ändå kunna fortsätta på den inslagna vägen.
– Ambitionen är att aldrig bli fler än tio delägare. Och så tillämpar vi den princip som morfar föreskrev, att den som vill sälja sin del ska erbjuda den till de andra delägarna. I första hand till den som har minsta andelen. Men sämjan får också ny näring hela tiden, betonar Inger. Samarbetet i sig stärker relationerna, förstås – och boniteten kring släktträdet är god även på annat sätt.
– Varje år, första helgen i augusti, träffas vi på fäbodvallen vid skiftet. Delägarna håller sammanträde, och så har vi en riktig surströmmingsfest för alla släktingar som vill komma.
Städa och reparera
– Då passar vi på att städa, måla och reparera. Vi har hemskt roligt, och alla ställer upp, både delägare och ingifta.En sammanhållande faktor är också Ol Persa-kojan, en riktig skogsarbetarkoja från 20-talet. Den har släkten rustat gemensamt, i samarbete med kulturvårdande myndigheter.
– Den är unik i sitt slag, förklarar Inger. Till och med stallet är bevarat.
När påtåren druckits ur tar Maja fram sin mapp med kartor och dokument kring skiftet. Man kan ana hur hon i sitt huvud omvandlar kartbilderna till myrar och sjöar, tallar och granar, med dofter och färger. Hennes pekfinger söker sig norrut på skifteskartan, förbi femhundrameterskurvan.
– Här uppe, vid foten av Tjärnafjället, växer det till och med almar. Kanske är det en annan sort än de som dör i almsjukan söderut, forskarna håller på och tar reda på det. Hittills har jag inte lyckats få några sticklingar att ta sig, men jag ska nog prova en gång till...
Av Hans Månsson
hans@bildmening.z.se
Till toppen
Vidare i SkogsVärden 