jakt
Den lille.
Prolog.
Han med hunden hälsar.Har du sett dom? Han med horna. Och så den lille. Dom hålls i skogen, dom. Svåra att ta.
Jag ska bara skjuta en, säger jag. En reportagebock.
Haha. Ja, kanske att du får den lille då. Men dom är trevliga att ha.
1.
Det ena ögat blänker i ljuset från västerhimlen där solen just gick ned. Det andra ögat möter lugnt min blick och tycks säga: ”Jaha. Här är jag. Där är du.”Det enda som syns är hans ögon och öron. Och hornen. Spetsarna blänker som elfenben mot den mörka skogen.
Jag skulle naturligtvis inte ha stannat i steget. Jag skulle ha fortsatt, tagit de två stegen förbi nedhängande, blombeströdd slån. Kanske hade jag lyckats smyga upp studsaren, svängt pipan i läge och kramat av skottet precis då hårkorset strukit bogen. Det har hänt förr. Men det var unga djur. Nyfikenheten tog dem.
Bilden av den stora bocken i majkvällens sista ljus, inramad av de vita blomstergirlanderna, är värd att stanna och vila i. Ändå rör jag mig åter långsamt, långsamt framåt i ett fåfängt försök att reparera mitt misstag. I nästa ögonblick är han uppslukad av hagmarkens trädskuggor. Klövduns. Det grova skallet som ekar mellan fornborgens steniga branter och ruiner.
Jag tittar på klockan. Halv tio.
På natten växer hornen. De blir höga som kyrktorn.
2.
Hunden ger mig en förebrående blick och sätter tassen mot burens dörr. Han vill med. När det inte lyckas vänder han sig från mig och lägger sig med en tung suck när jag smyger igen luckan.Försommarens första åska tornar i väster. Halv nio. Jag plockar en utblommad maskros och blåser lätt på den duniga bollen. Fallskärmslika frön dalar, virvlar, snor runt. Vinden är svag, mycket svag. Men den kommer från öster.
Två stigar leder till hagmarken nedanför fornborgen. Jag väljer den västra. Medan jag sakta strosar runt den branta kullen med borgen vilande på krönet plockar jag emellanåt en maskrosboll och prövar vinden. Den är fortfarande ostlig.
Stigen som tar mig till hagen är ett pussel av knastertorra löv i bruna och grå nyanser. Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind. Med jämna mellanrum är löven bortsparkade. Smågranar blöder från djupa rispor och stick genom den rödbruna barken.
Jag sköt en bock i hagen härom året. Han hade fått samma behandling som granarna.
Plötsligt, mitt i steget, känner jag mig iakttagen. Det är förmodligen inbillning. Sikten är i bästa fall tio meter. Dröjer han sig kvar? Smyger han runt, går upp i vind? Jag väntar på det grova skallet. Dunsandet. Tystnaden. Besvikelsen.
Inget händer.
Väntan i hagen blir lång. En liten spetsbock struttar nervöst längs diket och river åt sig av örterna. Den lille? Hårkorset vilar stadigt bakom hans bog. Men klockan är halv elva. Jag är osäker på tiden för solens nedgång. Hade inte jaktgrannen bott så nära hade kanske instinkten tagit över. Men det är en noggrann herre.
3.
Hunden ser vild ut. Öronen är rufsiga och den lejongula blicken borrar sig in i min. När jag stänger luckan ger han ifrån sig ett besviket gläfs. Hela bilen gungar till när han lägger sig tillrätta. Den långsinta hunden. Han är sur i morgon också.Små tjocka hästar bor i hagen. I dag är de nyfikna och sällskapliga. Jakten blir omöjlig.
En nattskärra surrar över hällarna innanför skogens kant. Kvällen är natt. Mångubben rullar på trädtopparna. I rasande takt följer han bilen hem.
4.
Jag parkerar där jag brukar. Hunden tittar på mig. Nu är blicken anklagande.Det lilla starrkärret norr om betesmarken är kanske sjuttio meter i nord-sydlig riktning och femtio meter bred. Dess flikiga kant uppskattas av rådjuren. Där finns kirskålens skott, vitsippor dröjer sig kvar under granarnas skugga och vårfrylen bugar sig i små buketter. Jag har makat upp skjutstödet så att pipan vilar någon centimeter över taggtråden som skiljer kärret från hagen. Ett smaldjur har kommit och gått. Mörkret faller. Men vissheten växer.
Från norr nalkas ett flygplan. En Boeing 737. Femton år i markerna nära den stora flygplatsen har satt sina spår.
Då glider en skugga ut på kärret, just där smaldjuret betade tidigare. En siluett avtecknar sig svagt mot vide och gran. Visst är det väl en bock? Uppträdandet är bockens – de oroliga rörelserna, nosandet där smaldjuret just betade. Så stelnar han till. I kikarsiktet kan jag inte se hans ögon, men de fixerar mig.
Vad ser han? En mörk klump där ingenting ska vara? Kanske ser han mera.
Tiden står stilla i ett andetag.
Då bryter det landande flygplanet dånande in över gläntan. Piloten sträcker sin hand till spakarna ovanför den vänstra vindrutan och slår på den väldiga 737:ans ljus. Hornspetsar glimmar. Högt, härligt högt ovanför djurets öron.
En hundradels sekund. Ögonlocken sänks, mungiporna stramar nedåt. Mynningsflamman bländar men jag hinner se bocken kasta sig in i skogen med ett par höga hopp. Jag repeterar, hylsan singlar in i mörkret. Flygplanets mullrande dränker alla ljud. Inte ens koltrastens rader når mig längre.
Taggtråden gungar fram och tillbaka av studsarens tryckvåg. Skottet borde ha slagit genom båda bogarna. Han borde ha gått omkull. Istället är han som uppslukad av skuggorna. Jag tittar misstroget på tråden. Kan jag ha flyttat pipan nedåt? Kan kulan ha snuddat vid tråden? Jag tar ögonmärke på skottplatsen och memorerar. Ett par meter till vänster om den stora enen.
Fylld av onda aningar går jag ned till bilen. Några minuter senare är jag tillbaka. Svetten rinner i den varma kvällen. Lampa. Snitsel. Hunden stretar lyckligt. Vi krånglar oss genom taggtråden och jag låter honom nosa sig ut mot skottplatsen. Vi passerar den stora enen. Ingen reaktion. Tio meter till. Ingen reaktion. Tjugo meter till.
Då doppar hunden nosen i kärret. Svansen piskar. I pannlampans sken ser jag fläcken mot kritvitt fjolårsgräs. Jag tar lite på fingret. Det är ljust, bubbligt, mättat av bockens sista andetag.
Hunden hittar honom tjugo meter bort. Liten i kroppen. Men hornen är medalj.
En vecka senare.
Han med hunden hälsar.Jag skymta han i går igen. Han med horna. Honom tar du aldrig. Å så är han trevlig att ha. Men den lille är borta. Tänk att du fick han.
Jag sitter kvar. Motorn surrar.
Den lille?
Av Sverker Johansson
Morgonstund... - 4 tips inför höstens råbocksjakt
Foto: Sverker Johansson
Använd sommaren till spaning och planering. Ta på stövlarna och smyg ut med handkikaren i det tänkta jaktområdet.
Utan spaning ingen aning
Råbockens kärnområde kan innehålla 100 revirmarkeringar per hektar och veckorna innan augustijakten är bockarna mycket aktiva i samband med att brunsten kulminerar.Planera hur du ska smyga eller vakta i olika vindriktningar.
Träna på att ta stöd
Bockjakten innebär ofta ett precisionsskytte och jag skjuter nio av tio bockar med någon form av stöd.Att skjuta in sitt vapen med optimalt stöd är en självklarhet. Men hur optimalt är stödet under jakt? För att vara effektiv krävs ofta att du både snabbt och riktigt utnyttjar bjudna möjligheter. Träna ute i terrängen i jaktliknande situationer.
Locka
Ulf Sterler,
Svenska Jägareförbundet
Det finns en mängd olika lockpipor och gummitutor som fungerar bra. Börja locka försiktigt.
Täck gärna lockpipan med handen för att kunna variera ljudet och blås tre till fyra stycken, fyra sekunders, långa pip under en halv minut.
Vänta sedan fem minuter och försök igen.
Detta kan upprepas en gång och har inget hänt kan du smyga vidare till nästa lockplats.
Försök locka från platser du har bra uppsikt och var särskilt uppmärksam på minsta ljud.
Många råbockar går gärna runt för att känna av det intressanta ljudet i vind.
Ett normalt år fungerar lockjakten bäst under första bockjaktsveckan i augusti. Sedan har i regel brunsten avtagit vilket gör lockandet mycket svårare.
Morgonstund har guld i mund!
Sov inte bort en bra bockjaktsmorgon.Jag skjuter fler bockar på morgonen än på kvällen.
Det är kanske en tillfällighet men fördelarna är bl.a. att det är ”lugnt” i markerna och du har ljuset med dig om något skulle gå fel.
Till toppen
Vidare i SkogsVärden 