Sverkers krönika

Sverker Johansson
Sverker Johansson,
Chef PR & Kommunikation
sverker.johansson@skogssallskapet.se
Visste ni att byn Trödje norr om Gävle vilar på det urgamla Trojas murar? Kanske svårt att tro. Lokalt är Trödje mest känt för att en firma med det lustiga namnet Gris & Grus låg där en gång. Men enligt gamle Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck - som på 1600-talet fick en beställning av Karl XI: fixa lite sjyst svensk historia så Wi inte känner Oss utanför - så är Sverige i själva verket det gamla Atlantis. Trödje var Troja, klassiska Thebe var Täby och den gamle hjälten Herkules, förklarade Rudbeck, kan mycket väl ha hetat Här-Kolle.

Att de "murar" Rudbeck beskrev utanför Trödje betyder myrar på gävlemål hindrade inte hans arv från att leva vidare. Historia var i ropet. Stenar och annat som möjligen kunde vara Troja fick ett starkare rättsskydd än t.ex. människoliv.

Ungefär så har det fortsatt. OK, en varg är möjligen värd mera än en gammal sten i svensk rättpraxis, men fornminnen har ett starkt skydd. Fornminnen kan dessutom inte bli fler, bara färre. Därför är det trist att skogsbruket år efter år orsakar dessa unika lämningar allt mer skada. Så kommuniceras i alla fall Skogsstyrelsens skadeinventeringar.

Rudbeck fick en del mothugg. Han hade bl a svårt att förklara varför Platons antika skrift om Atlantis nämnde vinframställning, förekomsten av elefanter samt att hela alltihopa sjunkit till havsbottnen. Hans förklaring var att Platon misstagit sig på brännvin, att tal om elefanter var en missuppfattning av den svenska benämningen "Särk-elefant" (för vägglus) samt att Kungsängarna utanför Uppsala minsann svämmade över om våren.

På samma sätt är det lätt att missuppfatta vad "skada" i myndigheternas inventeringar egentligen är för något hemskt. Om det t ex ligger granris på ett fornminne så klassas det som skada.

I Skogsstyrelsens nattsvarta pressmeddelande för några månader sedan om skogsbrukets fortsatta massaker på kulturarvet var just andelen skador huvudnumret. Möjligen utdelades onödigt mycket ris. Risigare blir det. Mellan 1999-2005 lyckas skogsbruket minska andelen fornminnen med grova skador från 30% till 8%, enligt Riksantikvarieämbetet. Året efter tar Skogsstyrelsen över inventeringen och då sätts nytt brutalrekord: 40%. Oaktat att inventeringarna har gjorts på hyggen från samma period (2000-2004) som när man var nere i 8%.

Kanske berodde skadorna på Gudrun? Rudbeck hade alltid en förklaring. Inte SKS - men med jobbiga analyser minskar förstås antalet pressklipp på generaldirektörens kansli.

Nåja, utan tvekan kan branschen bli bättre. Men det finns också en filosofisk dimension. Jag tror visst att våra gamla vill ligga kvar i sina rösen till nästa inlandsis utan att markberedaren harvar en bred fåra genom graven. Jag tror t.o.m. att gravfriden var en grundtanke, om den kunde förmå folk att släpa ihop femtio ton sten för att begrava Här-Kolle. Eller piska trälar till att göra samma jobb istället för att låta dem sköta jakt och jordbruk.

Men man kan ju fråga sig om våra förfäder verkligen hade tänkt sig att belägga sina efterkommande med brukningsförbud för att deras odlarmödor – numera t.ex. i form av fossila åkrar - till varje pris ska sparas i något slags heltäckande friluftsmuseum i Rudbecks anda. Åt detta tror jag de gamla stenvändande odlarpionjärerna skulle skratta så att deras ledbrutna, utarbetade kroppar värkte ännu mera.


SJ signatur



Till toppen pil upp       Vidare i SkogsVärden pil höger