DESIGN

Fantasifulla figurer i trä

Täljandet är vanligare norrut och på landsbygden. Jörgen Melins dröm är att höja statusen på träkonsten.
– Många sitter hemma och täljer, de kommer inte ut, säger han.

Nej, helt olik Emil i Lönneberga är han inte med sin blonda kalufs som står rakt upp. Men Jörgen Melin går helt frivilligt in i sin snickarbod för att utöva en mångtusenårig syssla, tälja träfigurer.

I en liten vrå i sin lägenhet i Gamla stan i Stockholm sitter han i timmar. Han säger att det är något särskilt med att tälja, att sitta med en träbit och kniv och sakta se hur en figur kommer fram.

Det är sällan han bestämt från början vad det ska bli. Formen kommer av sig själv. Den finns gömd i träbiten på något sätt.

Han liknar täljandet vid meditation, en vila för hjärnan. Han tänker inte på något. Vrån är ett cirka tre kvadratmeter stort prång i sovrummet. Där är det ljust som i en fotostudio med rader av spotlight och även en rad bildhuggarjärn i fallande storlek prydligt på väggen.

Han sitter på ”täljhästen”, först grensle när han spänner fast träbiten för att ge sig på den med bandkniven och grovforma den. Sedan tar han loss träbiten och använder trähästen som en vanlig bänk. På bordet finns en läderbit fastlimmad, den viker han ut och lägger i knäet. Då sparar han byxorna och spillet kan lätt tippas ner i papperskorgen.

Så forsätter täljandet med allt mindre och finare verktyg. Under den här processen finns inte tiden.

– Jag tittar på klockan och då är den halvtre på natten, säger han.

»Humor är utmärkande för svensk täljtradition«

Inspirationen hämtar han bland annat från skräckfilmer, science fiction och serietidningar. Figurernas tydliga former och skarpa färger skvallrar också om Jörgens bakgrund i grafisk design.

– Jag gör aldrig samma figur två gånger, säger han.

Många är skojiga, och enligt Jörgen är humor utmärkande för svensk täljtradition.

– Vi har Döderhultarn med sina slagsmål och gamla skabbiga hästar. Vi har gamla fiskegubbar och Bror Hjort.

Jörgen arbetade länge i träet jelutong som är ett gummiträd. Nyligen gick han över till svensk lind, som är ett hårdare och mer hållfast träslag. Han köper brädor som är tre meter långa, cirka 20 centimeter breda och fem centimeter tjocka. Om figurerna ska vara tjockare än så, limmar han.

Figurerna har ibland långa ben eller spröt. De hittar han på turer i skogen. Ben med ”hasor” får han från sälg.

Den växer så snabbt att grenen kan vara lika tjock som stammen och då kan han göra ett ben med vinkel, säger han.

Nyligen hade han sin första egna utställning på ett galleri i Gamla stan i Stockholm.

TEXT: CARINA GERKEN CHRISTIANSEN
FOTO: HÅKAN FLANK

Till toppen

Vidare i SkogsVärden