Gå till innehåll
Avslutat projekt

Nytt tillvägagångssätt att reducera betesskador i den svenska tall- och granskogen

Ett sätt att reducera betesskador i produktionsskogen är att avleda de vilda klövdjuren från unga skogsbestånd genom att erbjuda dem alternativt foder på annan plats, t.ex. på viltåkrar och utfodringsstationer. För att sådana avledningsmetoder ska vara framgångsrika krävs bland annat att fodret ska tillfredsställa djuren näringsmässigt – annars fortsätter djuren att beta på plantorna i skogen och skadorna blir enbart marginellt minskade. Syftet med detta projekt var att undersöka vilka näringsmässiga faktorer som driver älgens födoval, och utifrån denna nya kunskap utvärdera vilka typer foder som är bäst lämpade för att effektivt avleda de vilda älgarna i landskapet.

Älgkalv i vinterskog. Foto: Niclas Moberg

Foto: Niclas Moberg

Projektet – som har utförts i hägn, labb och skog – har uppnått de utstakade målen och dessutom resulterat i flera andra spännande rön. Ett utfodringsexperiment med inhägnade älgar vintertid har gett oss en förståelse för vad som driver älgarnas näringsintag och vilken balans mellan näringsämnen som älgarna strävar efter att få i sig, d.v.s. deras näringsmål.
Kvistar av sälg, vide och pil (Salix sp.) har en näringssammansättning som överensstämmer väl med detta näringsmål, medan proportionerna av näringsämnen i sockerbetor, potatis och flera ensilagesorter är obalanserade för älgarna. När älgarna i experimentet var begränsade till en obalanserad kraftfoderdiet kompenserade de genom att kraftigt öka sitt intag av grov kvist och bark av dessa trädslag. Detta resultat indikerar att stödutfodring av vilda älgar faktiskt skulle kunna leda till förvärrade betesskador i skogen. Ett bett på stödfodret kanske leder till fler bett i skogen – tvärtom än vad man egentligen har avsett.

En fältstudie vi utförde i Sörmland med fem klövviltsarter som deltagare har visat att ensilagefoder utnyttjas långt mindre av vilda älgar än av hjortar. En sofistikerad smältbarhetsstudie där vi använde våmvätska från vilda älgar visade att flera viltåkergrödor som är vanligt förekommande på viltåkrar och i vall-ensilage (foderraps, kråkvicker, alsikeklöver och rödklöver) inte var gynnsamma för älgens matsmältning. Sammantaget tyder projektets olika resultat på att traditionell stödutfodring inte är ett effektivt sätt att avleda älgar, reducera deras intag av kvist vintertid eller öka deras slaktvikter.

Det finns dock möjligheter att utveckla alternativa utfodringsprodukter. Eftersom Salix visade sig ha en så välbalanserad näringssammansättning för älgar utförde vi ett pilotprojekt som visade att rundbalar av ung Salix skulle kunna användas som stödutfodring. Dock behövs fortsatta försök där vi testar olika slags växtmaterial, skördemetoder och förvaringsalternativ, för att öka effektiviteten av denna nya avledningsmetod. Sammantaget har projektet genererat många nya spännande rön som är värdefulla både för direkt tillämpning inom den svenska skogs- och viltförvaltningen, samt för utveckling av teori och metodik. Projektet har fått stor uppmärksamhet bland skogsägare och jägare i Sverige och har gett upphov till flera nya forskningsidéer och praktiska tillämpningar.

Ämne: Skador på skog
Startår: 2011

Dela

Annika Felton

Docent

Forskare vid institutionen för sydsvensk skogsvetenskap i Alnarp. Forskar inom skogsekologi, främst med djur-växt interaktioner.

Vi bidrar till utveckling

Skogssällskapet

Skogssällskapet är en av Sveriges största privata finansiärer av forskning och kunskapsutveckling om skog och naturvård.