Skogsskador och gott om vilt – 
Allt hänger ihop

Som jägare vill vi ha så mycket vilt som möjligt, men som skogsägare vill vi att skogsskadorna ska vara begränsade...

Som jägare vill vi ha så mycket vilt som möjligt, men som skogsägare vill vi att skogsskadorna ska vara begränsade... Foto: Skogenbild, Sjöberg Bild

Klövvilt äter produktiv skog för miljontals kronor. Jägarna vill ha gott om djur i markerna. Utmaningen är att få skogs- och viltbruket att dra åt samma håll.

– Det gäller att skapa samsyn och en rimlig medelväg, säger Carl Pfeiff, viltförvaltare på Skogssällskapet.

Tidigare har vi sett allt i backspegeln. Vi har noterat stora skador på skogen och först då beslutat att skjuta ner viltstammarna rejält. Om vi då passerat den kritiska gräns där djuren betat för länge och för mycket, måste stammarna decimeras mycket kraftigt för att ge marken/fodret en möjlighet att återhämta sig. Då löper vi en stor risk att samtidigt utarma den biologiska mångfalden.

– Därför arbetar vi på Skogssällskapet för att hitta nycklar och index som hjälper oss se in i framtiden och avgöra i förväg hur stora viltstammar vi klarar med acceptabla skogsskador, säger Carl Pfeiff.

– Vi har startat ett projekt för att öka kunskaperna på området och få skogs- och viltbruket att dra åt samma håll – vilket inte är det lättaste. Som jägare vill vi ha så mycket vilt som möjligt, men som skogsägare vill vi att skogsskadorna ska vara begränsade och inte påverka ekonomin. När jägare och skogsägare är olika personer ligger konflikten nära till hands.

– Här gäller det att skapa samsyn, en acceptans och förståelse för varandras intressen, hitta en rimlig medelväg. Tillåts viltstammarna bli för stora, måste de skjutas ned väldigt kraftigt, och då drabbas jägarna till slut ändå. Allt hänger ihop!

När blädningsskogsbruket, då endast enstaka träd eller grupper avverkas, ersattes av trakthyggesbruket under 1950-talet och början på 60-talet förändrades betestillgången drastiskt.

– Det skapade en exempellös tillväxt av älg, rådjur, kronhjort och dovhjort, tidigare fanns knappt dov- eller kronvilt, och älgstammen var relativt liten, säger Carl Pfeiff.

Den bästa vägen framåt är ett mer flexibelt skogsbruk, som bättre tar tillvara viltfoderproduktionen – utan att för den skull sänka virkesproduktionen.

När stora hyggen började tas upp, resulterade detta i stora mängder viltfoder på föryngringsytorna. Jämfört med plockhuggen skog, där solljuset knappt når ner till marken och där konkurrensen om vatten och näring från kringstående träd är allestädes närvarande, ger regelbundna avverkningar konstant hög fodertillgång för hjortviltet. I kombination med en ganska liten rovdjursstam skapade detta förutsättningar för tätare stammar av klövvilt.

– Mer ljus på backen innebär mer grönmassa för djuren att äta. Dessutom finns löv- och kvistbete på hyggena. Födoresurserna, i kombination med jakten där vi numera skjuter kalvar och spar hondjur, avgör hur en viltpopulation utvecklas.

Älgstammen var som högst under 1980- talet och har sedan dess minskat kraftigt men är fortfarande betydande. Betesskador beror på obalansen mellan antalet hjortvilt och tillgången på foder i landskapet. Carl Pfeiff påpekar att igenplanteringen av åker, åkerbryn och betesmarker under 1960-talet och framåt medfört att betestrycket och skadorna på skogen ökat.

Genom att låta även tillgången på viltfoder bli en del av skogsskötseln, ökar man ”bärkraften” för hjortviltet. Ett exempel är så kallad anpassad röjningsteknik, där man behåller optimalt med attraktivt foder, utan att för den skull fördyra skötseln eller försämra kvalitén på skogen.

På vissa håll i landet är det nästan hopplöst att plantera tall på grund av älgen. I stället får man överväga att självföryngra skogsbeståndet, genom att spara fröträd.

– Älgen orsakar definitivt mest skogsskador. Lokalt och regionalt kan kronviltet vara värst, framför allt på produktiva marker söderut där kronviltet äter bark av gran.

Den så kallade flerartsproblematikens betydelse för skadorna på skogen har enligt Carl Pfeiff underskattats, man har inte alltid sett sambanden. Den snabba rådjursökningen under 1990-talet resulterade till exempel i ökad betning på tallars och granars toppskott.

De täta rådjursstammarna konkurrerade med älgen om födan, vilket resulterade i att älgen betade hårdare på det färre antal tallplantor som fanns kvar efter rådjurens betning. Det medförde att skogens kvalitet försämrades, vilket ledde till produktionsförluster och ekonomiska konsekvenser för skogsägarna.

Se framåt

Lika viktigt som samsyn och förståelse för att minska skogsskadorna, är lång framförhållning. Stormen Gudrun i januari 2005 ödelade över 100 000 hektar och förvandlade dem till kalytor där stora mängder viltfoder kommer att produceras under 15-20 år och ge goda förutsättningar för mer vilt. När granarna kommer upp igen sluter sig bestånden, grenarna täcker över varandra, marken skuggas. I kombination med att det mesta lövet vid det laget kommer att vara uppätet eller bortröjt, betyder det mindre mat åt djuren, vilket kan leda till större skador på barrträden.

– Då måste viltstammarna minskas i tid, innan de blir ett problem.

Carl Pfeiff bedömer att viltforskningen har för lite resurser, framför allt den som rör södra Sverige, forskningen som bedrivits har främst rört älgskador i Norrland. I söder finns fler klövviltarter, och man kan inte föra över forskningsresultat från ett landskap till ett annat. Ett lokalt och regionalt perspektiv krävs. Carl knyter stora förhoppningar till den nya älgförvaltningen som har fokus på att hjortviltstammarna ska förvaltas mot bakgrund av fakta om viltfoderproduktionen och skadebilden.

Öka flexibiliteten

En exakt siffra på hur mycket betesskadorna kostar existerar inte.

– Det finns olika sätt att mäta, men kostnaderna är på sina håll betydande och kan givetvis vara ytterst kännbara för skogsägaren. Det handlar om produktionsförluster men också om kvalitetsförluster. Skogen växer, men producerar sämre på grund av betestrycket då man kanske känner sig tvingad att plantera gran på tallmark.

Carl Pfeiff menar att den bästa vägen framåt är ett mer flexibelt skogsbruk, som bättre tar tillvara viltfoderproduktionen – utan att för den skull sänka virkesproduktionen.

– Skogsbruket har historiskt varit en aning fyrkantigt och inte haft ett tillräckligt brett perspektiv på detta. Samtidigt är detta komplexa frågor med många samband. Hur man än vrider och vänder, är bästa försäkringen mot viltskador en bra balans mellan storleken på hjortviltsstammarna och fodertillgången i området.

TEXT: Per Johansson

Vill du prenumerera...

...på vårt nyhetsbrev?

Fyll i din e-postadress här. Nyhetsbrevet innehåller tips och ny kunskap och skickas ut en gång i månaden.

...på Tidningen Skogsvärden?

Fyll i dina uppgifter här. Tidningen skickas därefter kostnadsfritt hem till dig fyra gånger per år.