Vi har gjort Sveriges skogar och skogsägare rikare sedan 1912. Våra erfarna rådgivare hjälper dig – oavsett om du vill maximera intäkter, jakt eller naturvärden.

Krönika

En gigantisk minnesförlust

Göran Greider

Foto: Sofia Runarsdotter

I den här kortessän skriver författaren och debattören Göran Greider om ett kollektivt minne av skogen, den riktiga skogen, urskogen, som vi förträngt och tappat bort. Men tiderna vänder, just nu, menar han. Förr löd frågan: Vad kan vi göra med skogen, vad kan vi utvinna av den? I dag säger vi allt oftare: Vad kan skogen göra med oss?

Ingen tonsättare har fångat skogens väsen bättre än Jean Sibelius. I den symfoniska dikten Tapiola, hans sista stora verk innan den konstnärliga afasin tog honom, går lyssnaren nästan vilse i en mäktig urskog. Verket är bara tjugofem minuter långt men tycks täcka en yta som omfattar halva taigan. Som så ofta hämtade Sibelius sin inspiration från Kalevala, detta mytiska nationalepos, där skogen är så viktig. Tapio var en skogsgud. Sibelius skrev Tapiola vid mitten av tjugotalet. Han drömde sig in i skogens mytiska väsen vid en tid då det som våra förfäder kallade skog inte längre existerade. Timmerfronten hade rullat genom taigan sedan mitten av artonhundratalet. De stora jättarna hade fällts. Skogen gav vad den hade till den framväxande industrialismen. I Sverige – och säkert även i Finland – kom till slut den första skogslagstiftningen som ett svar på skövlingen.

Sibelius skrev sitt medan skogshuggare med såg och yxa ännu rörde sig i markerna, men bara en generation senare skulle industrialismen flytta rakt ut i taigan: Skogsmarkerna förvandlades till gröna industrihallar. Den skog han besjöng var redan enbart ett mytiskt minne. De allra flesta av dem som hörde uruppförandet av Tapiola i New York hade säkert aldrig klivit omkring i något som ens avlägset liknade urskog. Kanske var det därför som publik och kritiker inte riktigt gillade Tapiola. Det var för rörigt, osorterat: För många nedfallna, ruttnande träd.

För mig är Tapiola ett sista utflöde av den väldiga skog som en gång fanns: taigan i norr och den mer blandade skog som täckte Europa, den hercyniska urskogen. Den var så svårgenomtränglig att en romersk här kunde utplånas i den. Under loppet av några få, energiska medeltida sekler höggs den ner och gav plats för åkrar och städer. Det fanns en europeisk frontier. Vem vet, de första europeiska nybyggarna som kom till Amerika kanske ännu hade ett färskt kollektivt minne av klingande yxor i jungfruligt, europeiskt skogsland när de gav sig på den nordamerikanska skogen.

... människan har en genetiskt grundad kärlek till naturen, och vi har det därför att det har varit en evolutionär fördel för oss. Människor blir glada när de ser gröna löv, en ovanlig fjäril eller en älg som uppenbarar sig vid kanten till en tjärn ... Vi behöver då och då se ett rådjur liksom trotsa naturlagarna och fjädra fram.

Men det jag skriver precis nu kommer, i sinom tid, att påverka vad vi gör med den skog vi har: Sakta men säkert är vi på väg att återvinna en fascination inför skogen. Problemet är att vi gör det först när vi förlorat den. Jag tror att vi ungefär just nu nått kulmen på en gigantisk minnesförlust. Den förlusten är så djup att många människor i dag är direkt rädda för skogen, finner den farlig, ibland obehaglig. De svenska skogarna är nästan tömda på folk. Det är därför det är så pass få protester mot avverkning av skyddsvärda marker. Industrihallarna är tomma. De ekar, bokstavligen, på ett annat sätt än förr.

Skogsindustrin är emellertid en smula nervös. Vad kan vi göra med skogen, frågar sig skogsmakthavarna ängsligt? Massor av pengar satsas på att utvinna minsta molekyl ur biomassan. Kurserna på skogsaktierna är numera nästan oförutsägbara. Förra året såg det riktigt dåligt ut. I år går de bättre än börsgenomsnittet. Ingen vet riktigt varför. Förmodligen beror det på att förpackningsindustrin på en alltmer högkonsumerande planet behöver trämassa mer än det i dag behövs tidningspapper.

Så vad kan vi göra med skogen och det vi utvinner ur den?

För mig är den avgörande frågan numera i stället: Vad kan skogen göra med oss? Jag tror att det är den frågan som, i olika tappningar, alltmer kommer att höras framöver, och den kommer att ställa om vår syn på allt som har med skogsbruk att göra. I mer än ett årtionde har jag skrivit om skogen och återkommit till de brännande frågorna om avverkningsmetoder och artförluster. Från början var jag oerhört upprörd över skogsbolagen, men mer och mer har den ilskan svalnat och ersatts av ren pessimism. Jag ser mot höjderna omkring den dalgång där jag sitter, och när jag urskiljer de där rakade partierna på höjdernas hjässor, som på patienter som snart ska opereras (för att ta en liknelse från Tomas Tranströmmer), blir jag inte arg längre, bara uppgiven. Men jag har nog nu nått så långt i pessimism man kan komma.

Enterna i Sagan om Ringen har i dag ett långt större inflytande över unga människors sinnen än Stora Enso och Sveaskog. Den urbana, överkonsumerande medelklass som knappt vågar släppa sina ungar i en skog är samtidigt alltmer besatt av det naturliga. Det är bara en tidsfråga innan dessa skikt på allvar börjar fascineras av skogen.

Och tiden vänder. Min favoritbiolog, amerikanen Edward O Wilson, myntade en gång begreppet biofili. Han menade att människan har en genetiskt grundad kärlek till naturen, och vi har det därför att det har varit en evolutionär fördel för oss. Människor blir glada när de ser gröna löv, en ovanlig fjäril eller en älg som uppenbarar sig vid kanten till en tjärn. Biofili är ett bra ord. Vi behöver då och då se ett rådjur liksom trotsa naturlagarna och fjädra fram. Vi behöver stirra på en groda som är på väg över gatan, och vi behöver känna att vi måste försöka se till att hjälpa den där grodan över gatan så att den inte blir påkörd. Vi behöver ibland se de där glimmande djurögonen när vi rör oss i mörkret i en bil på en landsväg. Det väcker liv i något i oss. Jag menar att vi behöver ekosystemen för att bevara vissa av våra mänskliga drag.

Ofta sätts begreppen antropocentrism och ekocentrism mot varandra. Men också människan är en art, ett djur, en utfällning ur väven av liv. Under en industriell era har vi levt i exil från många av våra djupaste artegenskaper.

Skogsindustrin är på väg att förlora greppet över våra föreställningar om skogen. I dag kan den göra rätt mycket som den vill med skyddsvärda marker, men det beror på att stadsfolk inte märker av det – inte på att befolkningen givit klartecken för det. För det gör den inte längre. Mitt intryck är att skogsindustrin inte ens längre försöker tala med eller till folk – den bedriver lobbyarbete och talar med makthavare. Enterna i Sagan om Ringen har i dag ett långt större inflytande över unga människors sinnen än Stora Enso och Sveaskog. Den urbana, överkonsumerande medelklass som knappt vågar släppa sina ungar i en skog är samtidigt alltmer besatt av ”det naturliga”.

Det är bara en tidsfråga innan dessa skikt på allvar börjar fascineras av skogen. Ingen omfattande skogsarbetarklass finns heller längre som av sysselsättningsskäl kommer att motsätta sig kritiken av kalhyggen och artdecimering. Inom en generation kommer det att synas: Det är inte vissa molekyler vi vill ha ut av skogen längre. Vi kommer att vilja möta den naturliga skogen på tusen olika sätt.

Vad kan skogen göra med oss? Det är den fråga som gör sig gällande alltmer. Vi vet vad den gjorde med Sibelius.

Göran Greider

Göran Greider

Författare, poet, debattör och journalist

ÅR 2012 FICK GÖRAN GREIDER Skogssällskapets jubileumsutmärkelse. Han har bland annat i boken Fucking Sweden skrivit om skogen.

  • Ålder 54