Gå till innehåll

Publicerad: 29 november 2017

Senast reviderad: 29 november 2017

Vad innebär artskydds­förordningen?

Lavskrika. Foto: Mostphotos

Lavskrikan är skyddad enligt artskyddsförordningen och är en av de arter som förekommit i uppmärksammade rättsfall. Foto: Mostphotos

Under senare tid har artskyddsförordningen väckt stor debatt i skogsbruket. Regelverket handlar om att bevara vilda växter och djur vid förändring av och påverkan på naturen. Debatten handlar om tillämpningen – om artskyddsförordningen kan sätta stopp för skogsbruks­åtgärder i områden där fridlysta arter förekommer.

Tove Thomasson, naturvårdsspecialist på Skogsstyrelsen.

Tove Thomasson, naturvårdsspecialist på Skogsstyrelsen.

Artskydds­förordningen är en del av miljölbalken, den svenska miljölagstift­ningen, och innebär att vi ska främja hållbar utveckling genom att ta ansvar för att bevara vilda djur och växter vid förändring av och påverkan på naturen. Grunden är EU:s två naturskyddsdirektiv om fridlysning av arter – art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet. Direktiven låg till grund för artskyddsförord­ningen som infördes i svensk lag 2008. Det är dock först på senare år den börjat tillämpas.

− Skogsstyrelsen jobbade för några år sedan med att se över hänsyns­reglerna i skogsvårdslagens 30 paragraf. Då tog vi också in frågorna om artskyddet som inte funnits med tidigare. Det var bland annat Naturvårdsverket och den ideella naturvården som undrade varför regelverket inte tillämpades i skogsbruket, trots att lagen funnits sedan 2008, berättar Tove Thomasson, naturvårdsspecialist på Skogsstyrelsen.

1000 fridlysta arter enligt artskyddsförordningen

Enligt artskyddsförordningen är alla fåglar, grod- och kräldjur och ytterligare cirka 300 djurarter, växter, svampar och lavar fridlysta. Det innebär att man inte får döda, skada, fånga eller störa dem. Man får inte heller skada eller förstöra arternas fortplantningsområden eller viloplatser. I bilagorna till art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet preciseras vilka arter som inte får skadas och listorna omfattar ett tusental arter – bland annat däggdjur, insekter, reptiler, grod- och kräldjur, växter och alla vilda fåglar. Vissa av dem finns i Sverige, men inte alla.

Att Skogsstyrelsen började tillämpa artskyddsförordningen ledde till flera uppmärksammade rättsfall efter att myndigheten meddelat markägare begränsningar i och förbjudit planerade avverkningar. Rättsfallen gällde områden med förekomst av bombmurkla, lavskrika och tjäder och från skogsbruket har lyfts farhågor om att artskyddsförordningen riskerar att lägga en död hand över ett aktivt brukande av skogen.

Dispens krävs vid skogsbruksåtgärder 

Markägare som har en skyddad art på sin mark måste ansöka om dispens från artskyddsförordningen hos länsstyrelsen för att kunna utföra åtgärder som kan ge negativ påverkan på artens möjligheter att finnas kvar i området. Enligt EU-direktiven ska myndigheterna utgå från om en art har ”gynnsam bevarandestatus” eller inte när de avgör om dispens ska ges eller ej.

En del av kritiken mot artskyddsförordningen bottnar i att förordningen inte har några ersättningsregler som träder in när markägare inte får utöva sin verksamhet. Det betyder att skogsägare inte får någon ersättning när länsstyrelsen beslutar om att neka dispens från artskyddsförordningen vid skogsbruksåtgärder. Och det innebär en viktig skillnad jämfört med skogsvårdslagen. Där får beslut om förbud mot avverkning inte vara så långtgående att pågående markanvändning avsevärt försvåras, det vill säga förbudet får inte gå utöver skogsvårdslagens krav på generell hänsyn.

Bombmurkla, lavskrika och tjäder i uppmärksammade rättsfall

I några uppmärksammade rättsfall har markägare drivit tesen att förekomst av bombmurkla, lavskrika och tjäder – tre arter som är skyddade enligt artskyddsförordningen – inte ska få hindra pågående markanvändning. De arealer som omfattas av hänsyn till de fridlysta arterna överstiger i samtliga fall skogsvårdslagens krav på generell hänsyn. Mellanskog och LRF Skogsägarna har framhållit att eftersom det saknas ersättningsregler i artskydds­förordningen så strider besluten om avverkningsförbud mot egen­domsskyddet i regeringsformen som innebär att markägaren ska ha rådighet över sin mark. Markägarna påpekar att lavskrikan enligt Artdatabanken har en stabil population i landet och att den inte finns med i prioriterings­listan över arter som finns i skogsvårdslagens förskrifter. Skogsstyrelsen har därmed, menar man, inte tagit hänsyn till artens bevarandestatus.

Domen tydliggör bland annat att de nationella fridlysningsreglerna gäller även för pågående markanvändning, men också att länsstyrelsen ska kunna ge dispens om pågående markanvändning avsevärt försvåras...

Fallet med bombmurklan avgjordes under hösten 2017 av Mark- och miljööverdomstolen, som är högsta instans och domen är därmed prejudicerande. Domen har enligt Tove Thomasson gett myndigheten vägledning kring hur nationellt fridlysta arter, som bombmurklan, ska hanteras.

– Domen tydliggör bland annat att de nationella fridlysningsreglerna gäller även för pågående markanvändning, men också att länsstyrelsen ska kunna ge dispens om pågående markanvändning avsevärt försvåras, alternativt bilda naturreservat eller på annat sätt se till att markägaren får ersättning.

Domarna från mark- och miljödomstolarna i Östersund och Växjö om lavskrika och tjäder ger däremot liten vägledning, eftersom de går i olika riktningar, berättar Tove Thomasson. De är dessutom domar i första instans.

– Lavskrikedomarna behandlar inte själva hänsynen till lavskrikan, utan säger att Skogsstyrelsen inte har rätt att fatta beslut i frågan. Den dom som kom två veckor senare i Växjö säger att Skogsstyrelsen visst får fatta beslut om begränsningar i avverkningen. Skogsstyrelsen har överklagat lavskrikemålen, säger hon.

Lagstiftningarna krockar

Tove Thomasson menar att de som är kritiska till artskyddsförordningen inte tycker att regelverket borde tillämpas över huvud taget, eftersom det finns oklarheter kring tolkningen.

− Men som myndighet kan vi inte välja vilka regelverk vi till tillämpa. Om det finns problem med regelverket får vi lyfta dem, säger hon.

Det har Skogsstyrelsen också gjort. Man har bett regeringen titta både på artskyddsförordningen och det kringliggande regelverket.

− Vi vill veta hur regeringen ser på fördelningen av tillsynsansvar mellan Skogsstyrelsen och länsstyrelserna och vilken rätt markägaren har till ersättning när pågående markanvändning försvåras. Vi vill också veta vilka krav man ska ställa på verksamhetsutövarnas kunskap om vad som kan vara skyddsvärt i ett visst område. Vi vill helt enkelt att det ska bli tydligare och mer lättbegripligt för alla.

Hon förklarar att i miljöbalken, där artskyddsförordningen ingår, ställs långtgående krav på att markägare ska visa vad som kan finnas att behöva ta hänsyn till, till exempel när ett vindkraftverk ska byggas.

− När skogsvårdslagen används är det istället Skogsstyrelsen som har utredningsansvaret – det är alltså vi som ska tala om vad det är du som markägare ska ta hänsyn till. Här krockar lagstiftningarna.

Tove Thomasson anser inte att artskyddsförordningen kommer att lägga en död hand över skogsbruket.

– Om man som skogsägare jobbar med god miljöhänsyn kommer man väldigt långt – då klarar sig de flesta arterna. I enskilda fall kan det krävas extra hänsyn, säger hon.

TEXT: Malin von Essen

Dela