Flerartsförvaltning nyckel för att minska betesskadorna

– Det blir konstigt att bara titta på en art som samspelar med många andra arter. Det säger Märtha Wallgren, viltekolog på Skogforsk, som svar på varför flerartsförvaltning diskuteras som ett sätt att komma till rätta med betesskador på tall.

Tidigare pratade man mest om älgar och älgförvaltning, men med tiden har det blivit tydligt att flerartsförvaltning behöver vara vägen framåt. Klövviltarter som lever sida vid sida delar inte bara på utrymmet. Forskning visar att älg, rådjur, dovhjort och kronhjort delvis också föredrar samma typ av föda. I landskap där det finns flera stora viltpopulationer uppstår konkurrens om vissa typer av foder, vilket kan få älgen att äta mer tall än den annars skulle ha valt att göra. Följden blir fler betesskador i tallungskogarna.

Samspelet mellan arterna viktigt att titta på

Flerartsförvaltning började diskuteras för många år sedan när det blev tydligt att flera klövvilt­populationer växte kraftigt i delar av landet. Märtha Wallgren tycker att idén om flerartsförvaltning är god.

– Där det finns flera klövviltarter är det logiskt att titta på samspelet mellan arterna, i stället för att enbart prata om älgen som orsak när betestrycket på produktionsskogen blir för högt.

Ett av flera hinder för flerartsförvaltning är att rådjur och dovhjort omfattas av allmän jakt. Jakttrycket styrs av de enskilda markägarna eller jakträtts­innehavarna och inte – som för älg och kronhjort – av länsstyrelsen. Den pågående jaktlagsutredningen, som ska redovisas hösten 2025, har fått i uppdrag att utreda förutsättningar för försöksverksamhet med flerartsförvaltning.

Betesskadorna varierar på ibland oväntade sätt

En nyckel till att lyckas med flerartsförvaltning är att kostnadseffektivt kunna uppskatta storlek och sammansättning för rådjurs- och dovhjorts­populationerna. För älgen finns sedan länge rutiner för detta och till viss del också för kronhjorten.

– Kronhjorten har man hyfsad koll på, men när det gäller rådjur och dovhjort är uppgifterna mer osäkra. Med bättre information om populationernas storlek skulle vi få bättre grepp om betestrycket från klövviltet. Men vi behöver också veta hur foderresursen påverkas och hur skadeläget ser ut. Då kan det gå att förklara varför betesskadorna varierar på ibland oväntade sätt – vi ser ju inte alltid att betesskadorna avtar direkt när älgpopulationen minskar, säger Märtha Wallgren.

Det är alltså viktigt att också skatta foderresurserna i landskapet. Här hänvisar Märtha Wallgren till forskarkollegan Annika Felton på SLU, som har jobbat mycket med frågor om viltfoder.

– Hennes forskning visar att om älgen har möjlighet att blanda sin föda så kommer den att göra det. Om möjligheten är begränsad kommer älgarna att äta tall där det finns tall. Gran verkar den välja i sista hand, men även betesskador på gran ökar om annat foder tryter, säger Märtha Wallgren.

Bättre förklaringsmodeller kan ge bättre beslut

Flera projekt pågår med syfte att få grepp om hur mycket viltfoder som finns i ett landskap. Det kommer på sikt att förbättra förutsättningarna för flerartsförvaltning.

– Genom att kombinera data om viltpopulationer och betestryck på smarta sätt kan vi få säkrare modeller över viltpopulationernas tillstånd och utveckling. Det skulle ge bättre förklaringsmodeller och bättre förutsättningar att fatta bra beslut om åtgärder som i sin tur ger den effekt man är ute efter, exempelvis minskade betesskador, säger Märtha Wallgren och fortsätter.

– Då skulle det gå att visa att det finns en logik i de ekologiska systemen och vi skulle veta att om vi skruvar på den här ratten så här, så händer det här i skogen, säger hon.

Text: Malin von Essen