Skogssällskapets julnovell

En vintermorgon i väntans tecken. Skogen står stilla, frosten gnistrar och minnen av ett delat liv dröjer kvar medan tiden går och frågan hänger i luften: kommer hon?

Det är alldeles mörkt ute, men inom en timme kommer solen att korsa horisonten och få frosten att gnistra i träden. Då anländer domherrarna till fågelbordet, och snön som föll igår kommer att få inägan invid skogskanten att se ut som ett vitt, mjukt hav.

Jag känner varje sten och träd här, vet precis hur solen stiger på himlen under
årets alla månader. När den gamla lönnen ute på gårdsplanen är som vackrast i sina höstfärger, när granskotten lyser som grönast och blåsipporna blommar
som bäst under våren. När älgörtens vita blommor ska sträcka sig mot himlen och när bären ska mogna i tallskogen. Allt det här vet jag för att skogen är en del av mig, och jag en del av den.

Jag tittar ut genom fönstret, anar en grålila strimma ovanför grantopparna. Men jag vet inte om hon kommer att komma. Det var så mycket som skulle ordnas med. Så är det alltid. Livet i stan är som det är, och det verkar så sällan finnas tid för det där andra. Att andas. Höra snön knarra under skosulorna, få frost i ögonfransar och ögonbryn, stanna upp och bara vara. Skogsbad pratar de om, har jag hört. Jag bara fnyser åt det. Skogen är ju där, det är bara att gå ut i den. Idag är det just det jag vill göra, tillsammans med henne. Så som vi alltid har gjort i december. Vi har vandrat på vår egen mark tills vi hittat den där perfekta julgranen att ta med hem. Men jag vet inte om hon har tid längre. Hon har för bråttom, särskilt så här års. Ändå frågade jag, fast jag var rädd att hon skulle säga nej. Eller att hon skulle säga ja, trots att hon inte vill. Inte hinner. Nu undrar jag om hon alls kommer att komma.

Jag klär mig varmt, går ut och sveper med sopkvasten över farstubron, ser den lätta nysnön flyga upp. Just då bryter de första solstrålarna fram över trädtopparna, får snön att glittra på sin flygfärd. Jag stannar till med kvasten i handen och ser ut över gården. Vad spelar allt det här för roll om jag inte delar det med någon? Vad är skogen för mig om det bara är jag som bryr mig om den?

Jag korsar gårdsplanen, ser på klockan när jag långsamt går mot boden för att hämta yxan och sågen. Hon är sen. Kanske kommer hon inte att komma. Händerna börjar bli kalla i handskarna, jag behöver snart röra på mig för att inte frysa. De första domherrarna har kommit till fågelbordet. Uppburrade sitter de där i sin röda fjäderdräkt, ser på mig med svarta pärlögon.

Så hör jag ett motorljud, och bilen rullar in på gårdsplanen. Bröstet vidgas av lättnad när hon kliver ur. Hennes ögon landar i mina, och hon ler mot mig. ” Äntligen. Som vi har längtat efter det här”, säger hon. Jag ser förvirrad på henne. Vadå vi? Sekunden efter öppnas en av bakdörrarna och en overallklädd gestalt kravlar ut. Hjärtat snörps ihop av glädje när mitt barnbarn springer fram och ger mina ben en kram. Kanske kommer promenaden in i skogen att bli lite kortare i år, för små ben klarar sällan av att vandra i timmar. Men det spelar ingen roll. Julgranen vi tar med hem kommer ändå att vara perfekt, det vet jag.

Text; Ulrika Lagerlöf