Sumpskogen – skyddsvärd och vackrare än du tror

Trångt, slyigt och fuktigt. Det är en beskrivning av hur en sumpskog kan te sig för besökaren. Men sumpskogen har höga naturvärden, och kan också vara både vacker och värd ett besök.

En sumpskog är en ofta mindre produktiv skog på blöt eller fuktig mark och klassas som en hänsynskrävande biotop. Enligt Skogsstyrelsens målbilder för god hänsyn i skogsbruket ska sumpskogar lämnas orörda eftersom de ofta är mycket artrika, men typen av mark påverkar i hög grad vilken sorts sumpskog som skapas.

– På torvmark bildas det myrskog/mosseskog – en ofta gles och mager tallskog med vitmossor och smalbladiga gräs, medan det på mer rika marker kan bli ett alkärr eller en gransumpskog, säger Markus Abrahamsson, tidigare naturvårdsspecialist på Skogssällskapet.

Slyigt, blött – och ibland vackert

– En sumpskog är kanske inte det gemene man tänker på som vackert, men en snötäckt myrskog eller ett alkärr, där alarna på sina socklar omges av vattenspeglar och gulblommande kabbeleka, kan vara riktigt vackert, säger Markus.

Gransumpskogen är knappast en skog som lockar till rekreation. Den är blöt och full av sly, så för en besökare är det inte helt enkelt att ta sig fram. Marken täcks av vitmossa och björnmossa och överallt ligger nedfallna träd, ett resultat av självgallring – när träd självdör av brist på ljus och utrymme. Sumpskogar har sällan använts till konventionellt skogsbruk, vilket gör att förekomsten av äldre träd och död ved är hög.

– Sumpskogar är ofta för blöta för att man ska kunna hugga, eller för magra för att det ska vara lönsamt med produktionsskogsbruk. Det gör att många sumpskogar genom historien aldrig har kalavverkats, så att arter som inte tål ett öppet, exponerat landskap har kunnat fortleva på de här platserna, säger Markus Abrahamsson.

Markus Abrahamsson nämner mossor, lavar, mollusker och fåglar som järpe och morkulla. Många insekter som är beroende av död ved trivs i sumpskogen, liksom olika grodor, ormar och salamandrar.

Återbildning av sumpskogar

Att dika ur våta marker har varit ett sätt att under historien öka mängden odlingsbar mark, eller höja produktionstakten i skogen. Under senare år har länsstyrelserna i Sverige arbetat med att lägga igen gamla dikessystem för att återskapa mossar och myrar. Men det finns ytterligare ett skäl till att sumpskogar har börjat återbildas: Bävern sprider sig i landet, och genom sina dammar skapar den nya sumpskogar.

Så vad gör då den som har en sumpskog på sin mark?

– Titta efter i skogsbruksplanen vad det står om sumpskogen. Förhoppningsvis är den klassad som NS – Naturvård Skötsel, eller NO – Naturvård Orörd. Om den är klassad som NO ska den inte skötas alls. Ett NS-bestånd ska skötas, och då kanske det finns något dike som behöver läggas igen för att bevara sumpskogen. I en alsumpskog kanske det finns skäl att röja bort gran, så att den inte tar över, säger Markus Abrahamsson.

– Om det inte finns något skydd så är det upp till markägaren. Den som absolut vill bruka sin sumpskog skulle jag råda till ett mycket försiktigt, hyggesfritt skogsbruk. I ett alkärr kan man till exempel hugga enstaka albuketter, men hugg inte för mycket!

TEXT: Ulrika Lagerlöf