Gå till innehåll

Skogsägare i nöd och lust

Eva Jarl, skogsägare i Alingsås. Foto: Julia Sjöberg

"Skogen har ju alltid varit ett stort intresse för mig, men nu när jag själv är skogsägare har det blivit mer än så. Jag har lärt mig otroligt mycket och känner att det verkligen är meningsfull kunskap", säger Eva Jarl. Foto: Julia Sjöberg

Om du får en krona över, investera den i skog. Rådet kom från Eva Jarls pappa och hon bestämde sig för att följa det – ett beslut hon aldrig har ångrat. Att vara skogsägare är lustfyllt, även om det har sina baksidor – som när delar av skogen togs ifrån henne.

Eva Jarl är uppvuxen i Småland där både hennes far och farfar var skogsägare, därför har det alltid varit naturligt för henne att vistas ute i naturen. Skogen har varit som ett andra hem, berättar hon.

Tanken på att äga egen skog kom dock inte förrän senare i livet. Genom åren har hon istället jobbat med konst, möbler och design. Skogen har däremot fortsatt vara en viktig del i hennes liv.

– Jag älskar skogen och havet, de ger mig så mycket energi. Jag kan vakna på morgonen och känna en dragning ut till naturen, säger hon.

Träden bra hyresgäster

Idén att köpa skog fick hon strax innan hennes pappa gick bort 1996. Hon och hennes pappa hade långa samtal och vid ett tillfälle sa han till henne att om hon någonsin fick en slant över så tyckte han att hon skulle investera den i skog.

– Hans argument var att träden är bra hyresgäster. De bara står där och växer, och de gnäller inte. När pappa gick bort bestämde jag mig för att följa hans råd, säger hon.

Vid den tidpunkten hade Eva Jarl flyttat till Göteborg, så hon började se sig om efter skogsmark i närheten. Till slut hittade hon det hon sökte, en fin skogsfastighet om cirka 200 hektar i Alingsås. En tid senare fick hon även ärva delar av sin fars skog i Småland. Numera äger hon två skogsfastigheter om totalt 260 hektar.

– Skogen har ju alltid varit ett stort intresse för mig, men nu när jag själv är skogsägare har det blivit mer än så. Jag har lärt mig otroligt mycket och känner att det verkligen är meningsfull kunskap.

Vattensjukt område blev vacker våtmark

Skogsinnehavet ser hon delvis som en investering i framtiden – en form av pensionssparande. Men hon ser det lika mycket som en investering i sitt intresse för skog och mark.

– Det är inte alls bara skogsbruket som är det viktiga för mig. Det är lika viktigt att skogen är vacker och att djuren som lever där mår bra.

Min pappas argument var att träden är bra hyresgäster. De bara står där och växer, och de gnäller inte.

Ett exempel på detta är när ett litet område i skogen i Alingsås hade blivit vattensjukt. Eva Jarl hade många tankar om varför det hade blivit så och var väldigt mån om att förbättra situationen. Tillsammans med Skogssällskapets viltförvaltare Carl Pfeiff hittade hon en lösning som innebär att det drabbade området i dag har blivit en väldigt fin och trevlig våtmark.

– Det område som var fult och i dåligt skick är i dag jättefint. Dessutom kan djur komma åt vattnet.

Naturreservat som står och förfaller

Eftersom Eva Jarl är väldigt mån om sin skog blev det ett stort bakslag när länsstyrelsen kontaktade henne för några år sedan gällande bildandet av naturreservat Färgensjöarna, där delar av hennes skog skulle ingå.

Eva Jarl är mån om sin skog och vill fortsätta vårda den för framtiden. Foto: Julia Sjöberg

Foto: Julia Sjöberg

– Jag hade ingenting att säga till om, de skulle köpa loss alla skogsägare och fastighets­ägare runt Stora Färgensjön, säger hon.

Den del av Eva Jarls skog som skulle ingå i reservatet bestod till stor del av ek. Länsstyrelsen berättade för henne att deras plan för området var att hugga ner mycket gran som fanns på platsen, så att eken skulle få mer plats.

– När de tog över skogen fanns det ungefär 25 procent gran på området. Deras vision var att det endast skulle vara ungefär fem procent gran, säger hon.

Länsstyrelsen hade även planer på att bygga p-platser, grillplatser, utkiksplatser och leder, vilket hon motsade sig. Efter år av diskussioner gick länsstyrelsen med på att just detta inte skulle ske på hennes mark. Nu ska det istället byggas på andra delar av reservatet.

Det som gör Eva Jarl mest upprörd när hon berättar om reservatsbildningen är att skogen inte alls sköts så som de hade sagt. Hon menar att det hade varit mycket bättre om hon fått behålla skogen, men med tydliga instruktioner och restriktioner.

– Inte en enda gran har tagits ner och det ligger träd över vägarna. Det ser inte bra ut, och det känns sorgligt. Jag hade mer än gärna gjort en naturvårdande insats. Men jag fick inte möjligheten, och nu står skogen och förfaller istället, säger hon.

Vill vårda skogen för framtiden

Hon menar att upplägget med reservat som det ser ut i dag är konstigt.

– De allra flesta skogsägare värnar sin skog och vill att den ska må bra, vara vacker och levande. Varför inte låta oss sköta den då? undrar hon.

Trots denna erfarenhet känner Eva Jarl fortfarande att det är roligt och givande att vara skogsägare. Visionen framåt är att fortsätta vårda och förvalta skogen på ett hållbart sätt, berättar hon.

– För mig är det otroligt viktigt att skogen är vacker och välskött, och jag kan verkligen glädjas av att se människor gå i min skog och hitta massor med kantareller, även om jag själv inte gör det. Mitt mål är att skogen ska få stå där och växa och fortsätta ge en massa energi till oss alla, både människor och djur.

Text: Malin Letser

Vinsterna med att äga skog Enligt Eva Jarl:

Eva Jarl tycker att det är både roligt och givande att vara skogsägare. En av de största vinsterna är att hon har lärt sig så mycket.

– Jag har varit ute i skogen ganska mycket tillsammans med min skogsförvaltare på Skogssällskapet och lärt mig hur man mäter skogen. Det är häftigt och ger en helt annan dimension av livet, att leva med sin skog. Det är fridfullt, säger hon.

En annan stor vinst som skogsägare tycker hon är vetskapen om att den skog hon äger är en vacker plats som berikar livet både för människor och djur.

– En välmående skog tillhör hela det ekologiska systemet. Det är jätteviktigt för mig. Att skogen lever och att både djur och människor mår bra av att vistas där.

”I slutändan är det en resursfråga" – Västkuststiftelsens replik

Västkuststiftelsen förvaltar Färgensjöarnas naturreservat. Vd Linus Kron berättar att flera åtgärder är genomförda, men att mycket kvarstår att göra i reservatet.

– En skötselplan bör betraktas som en långsiktig ambition, säger han.

Det var i maj 2013 som Länsstyrelsen i Västra Götaland beslutade att bilda Färgensjöarnas naturreservat, där delar av Eva Jarls skog numera ingår. Samma år upprättades en skötselplan som ska ligga till grund för det fortsatta arbetet inom reservatet.

I planen framgår bland annat att den del av reservatet som tidigare tillhörde Eva Jarls skog, Dumpevik, i huvudsak ska få utvecklas fritt, men att röjning och utgallring av gran är angelägna åtgärder – precis vad som också påtalades för Eva Jarl. Trots detta, och att det har gått över fem år sedan skötselplanen upprättades, har det alltså inte vidtagits några åtgärder alls i detta område ännu.

Linus Kron, vd på Västkuststiftelsen som förvaltar naturreservat på uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götaland, menar att detta främst är en fråga om resurser.

Det som Eva Jarl säger är förmodligen korrekt.

– Hittills har vi lagt ungefär en halv miljon kronor på reservatet. Hälften av pengarna användes i samband med att reservatet bildades då vi gjorde gränsmarkeringar, säger han.

Den andra hälften har lagts på markvård, berättar Linus Kron. Men han kan inte gå in i detalj och säga vilka områden detta gäller.

– Det jag kan säga är att det som Eva Jarl säger förmodligen är korrekt. Hittills har vi lagt resurser på andra åtgärder, säger han.

Linus Kron poängterar att allting inte kan åtgärdas på en gång. Det som står näst på tur i reservatet är att bygga p-platser och vindskydd. Dock inte på den mark som tidigare tillhörde Eva Jarl, utan i andra delar av reservatet.

– Vi skulle såklart vilja göra jättemycket i reservatet, men vi har en begränsad kassa till vårt uppdrag från länsstyrelsen, så i slutändan är det en resursfråga, säger han.

Dela