Vilda visenter i Sverige – en möjlighet?

Visenter skulle passa bra i det svenska landskapet och bidra till den biologiska mångfalden – det visar ett forskningsprojekt vid SLU finansierat av Skogssällskapet. Men det faktum att visenten är en hotad art enligt EU:s art- och habitatdirektiv kan försvåra förvaltningen av vilda visenter, berättar forskaren Carl-Gustaf Thulin.

För 8 000–10 000 år sedan levde visenter vilt i Sverige. Skulle det fungera att återinföra arten? Och vilka nyttor skulle den kunna bidra med? De funderingarna blev startskottet för studien om återintroduktion av visent. Carl Gustaf Thulin, forskare vid institutionen för husdjurens biovetenskaper på SLU, berättar:

– Jag har en vurm för det betade landskapet och dess biologiska rikedom. För 100 år sedan hade vi våra tamdjur på utmarksbete, vilket hjälpte till att bevara de öppna ängs- och hagmarkerna, men idag har den typen av bete försvunnit på många håll och vi skulle behöva fler gräsätare. Det väckte mitt intresse för visenten. Dessutom kan en återintroduktion till Sverige bidra till artens långsiktiga överlevnad.

– Låt säga att de visenter som finns på kontinenten drabbas av krig eller sjukdomar. Då skulle vi ha en reservoar för vilda visenter här, säger Carl-Gustaf.

Forskarnas utredning av möjligheterna att återinföra visenter

I studien identifierar forskarna geografiska områden som skulle lämpa sig för
visent samt tittar närmare på de veterinärmedicinska och juridiska förutsättningarna för att återinföra arten. För Sverige idag ser inte ut som för­ 10 000 år sedan, vilket naturligtvis medför utmaningar. En annan viktig del av projektet var att undersöka hur en återintroduktion av visenter skulle påverka skogs- och jordbruket.

– Finns det vilda visenter så kommer de att äta i skogen och på åkrarna, men för
att sätta det i perspektiv är skogsskadorna från en visent på individnivå i snitt hälften så stora som från en älg, säger Carl-Gustaf.

När det gäller jordbruket kan visenternas bete medföra större problem. I studien
likställs betesintaget från en visent med tio dovhjortar.

– Om 30 visenter står och betar på en havreåker motsvarar det alltså att ha 300
dovhjortar som betar där, säger Carl-Gustaf Thulin. Hans erfarenhet är att en
viktig del i att skapa acceptans för stora vilda djur (och de skador de orsakar) är
att lokalbefolkningen kan få del av viltetmsom en resurs.

– Om en markägare bestämmer sig för att återintroducera visenter påverkar det
givetvis även jordbrukarna runt omkring. Men har du upplåtelse av licensjakt på ett antal kalvar och får kött att stoppa i frysen, då ser du också ett värde med djuren. På den punkten visade sig juridiken vara ett hinder: visenten är listad som en hotad art enligt EU:s art- och habitatdirektiv, vilket begränsar möjligheterna till jakt och förvaltning som det ser ut i dagsläget.

En annan farhåga som förstudien identifierar är risken för viltolyckor.

– Vi kartlade hur det ser ut i Polen, där det både finns vilda visenter och älgar, och kunde konstatera att visenter löper hälften så stor risk att råka ut för trafikolyckor
som älgar gör. Ytterligare en aspekt att väga in är att människor kan vara rädda för stora vilda djur, men Carl-Gustaf menar att vi i Sverige är vana vid att det finns vilt i skogen.

– Vi har redan 100 000-tals älgar, vi har hjortar, vildsvin och inte minst björnar.
Därför tror jag vi har väldigt bra förutsättningar för att mentalt acceptera även visenter, säger han.

Rapporten lyfter också möjligheten till regional utveckling och entreprenörskap
vid en återintroduktion av visenter.

– Jag tror att vi snabbt skulle vänja oss och känna en stolthet över att ha de här
djuren i våra skogar, säger Carl-Gustaf.

Text; Monica Forsberg