Vi har gjort Sveriges skogar och skogsägare rikare sedan 1912. Våra erfarna rådgivare hjälper dig – oavsett om du vill maximera intäkter, jakt eller naturvärden.

Ohållbara kostnader för viltskadorna

Jakt pågår. Foto: Mostphotos

Foto: Mostphotos

Varje år äter älgar och andra hjortdjur upp skog till ett värde av 7,2 miljarder kronor, visar en ny rapport från Skogsstyrelsen. Myndighetens viltspecialist Christer Kalén hoppas att markägare och jägare kan enas i att lösningen framåt är att både plantera mer tall och att skjuta mer älg.

Christer Kalén, viltspecialist på Skogsstyrelsen.

Christer Kalén.

Den nyligen genomförda älgbetes­inventeringen från Skogs­styrelsen visar att mer än varannan svensk ungtall har betesskador. Förklaringen ligger i att älgar och andra hjortdjur betar skotten och gnager av barken – ibland så att hela toppen går av. Totalt innebär betes­skadorna ett årligt produktionsbortfall motsvarande 6,4 miljoner kubikmeter, vilket under ”normalår” är mer än skadorna från såväl skogsbränder som granbarkborre. Därtill innebär skadorna stora förluster i form av sämre motståndskraft mot klimat­förändringar, försvagad motståndskraft mot skadeangrepp samt minskad biologisk mångfald.

Omfattningen av problemet är långt ifrån ny. Christer Kalén som har jobbat som viltspecialist på Skogsstyrelsen i över 13 år berättar att betesskadorna har legat på ungefär samma nivåer de senaste årtiondena.

– Givetvis finns vissa variationer från år till år, men på det stora hela har det här varit ett gäckande problem ända sedan 80-talet och jag ser ingenting som tyder på att skadorna kommer att minska till en nivå som utifrån skogsbrukets synsätt skulle vara tolerabel. Så illa är det, säger han.

Viltskadorna ger förlust på 7 miljarder

Enligt Skogsstyrelsens rapport är bedömningen att betesskadorna varje år ger upphov till en förlust på 7,2 miljarder kronor för skogsbruket och skogsindustrin.

– Denna siffra inkluderar förlust av både virkesvärdet och det förädlingsvärde som uppstår då möbler och andra produkter produceras av träråvara. Virkesvärdet av den volym som varje år går förlorad uppgår till drygt en miljard kronor, förklarar Christer Kalén.

Det faktum att Jägarnas Riksförbund och svenskt skogsbruk nyligen har enats kring ett antal punkter för att möjliggöra både ett lönsamt skogsbruk och jakt är något som Christer Kalén känner sig försiktigt optimistisk inför.

– Det är lätt att komma överens om saker så länge båda parter gynnas, men så fort någon av parterna missgynnas är risken att denne frångår överens­kommelsen. Därför är det svårt att säga om det kommer att ha någon effekt. Framtiden får utvisa hur det blir, säger han.

Gemensam syn krävs

En av anledningarna till att han känner en viss skepsis är att han, i sin roll som föreläsare, möter många skogsägare och jägare runtom i landet och då upplever att det finns en bristande vilja att vidta nödvändiga åtgärder.

– Jag får en känsla av att man både vill ha kakan och äta den. Man accepterar inte riktigt de åtgärder som behöver vidtas utan tänker att det ska gå att lösa ändå. Sedan finns det givetvis många markägare som verkligen kämpar och vill plantera tall.

Christer Kaléns förhoppning är att jägare och markägare kan enas i en gemensam verklighetsbild och syn på vilka åtgärder som måste vidtas. Skogsstyrelsens hållning är att det både behöver planteras mer tall och skjutas mer älg.

– Om vi förlorar tallen i landskapet, vilket vi håller på att göra i södra Sverige, ja då förlorar vi också ett viktigt foder för det vilda vilket missgynnar vilt­stammarna. De flesta är medvetna om detta, trots det tycks det svårt att enas i en gemensam syn om vägen framåt, säger han.

För skogsägarnas del tror Christer Kalén att det till stor del handlar om en tillitsfråga.

– Genom att satsa på mer tall gynnas både mångfalden och viltet, dessutom sprider man riskerna genom att ha olika trädslag. Men för att göra den satsningen behöver skogsägaren känna sig trygg med att tallen klarar sig igenom den känsliga perioden då den utsätts för bete, så att den inte enbart blir älgmat, säger han.

Text: Malin Letser