Vi har gjort Sveriges skogar och skogsägare rikare sedan 1912. Våra erfarna rådgivare hjälper dig – oavsett om du vill maximera intäkter, jakt eller naturvärden.

Krönika

Krönika av Marit Paulsen: Tiomilaskogen

Foto: SCANPIX

Att vara en mänska i tiomilaskogen kan både vara gråtigt och glädjande. Å den ena sidan finns känslorna. På den andra staplas alla fakta. Och som en vanlig, levande mänska får man leva med alla motsättningar.

Vart jag än ska, till livsmedelsbutiken, golfbanan eller badplatsen, så kör bilen genom skog; vacker, välskött, snart avverkningsmogen tallhed. När solen lyser genom den skogen känns det som grunden för 1200- talets gotiska kyrkoarkitektur. Det känns att själen lyfter upp mot Guds himlahem, och jag förstår hur den urbana människan känner och tror: Detta är den naturliga, fantastiska skogen! Och må djävulen hämta skogsindustrin som hugger naturen och förvandlar naturens kyrkobygge till något stökigt, riktigt fult helvete som kallas kalhygge.

Ja, jag förstår. Jag har haft den intensiva känslan när jag vandrat ut i skogen för att plocka mina soppar längs djurstigen. När jag var nästan framme mötte jag hygget! Stigen borta, soppen borta, tallarna borta – tårarna kom.

Så rullar bilen vidare, på andra sidan dyker en vacker babyskog upp – rallarros, tonårings-björkar och små pigga tallar – man blir faktiskt riktigt glad, ty här var det superfult för åtta, tio år sedan. Söderöver mot badplatsen kommer täta, mörka sammanflätade skogar. Säkerligen dödsboägda skogsskiften som faktiskt är både gamla och nya; givetvis huggna, sannolikt planterade, aldrig gallrade. Naturlig skog?

Fakta är att mänskligheten är på väg att bli minst nio miljarder, sannolikt elva, inom de kommande 40 åren. Redan nu har vi allvarliga problem, med 7,5 miljarder på klotet. Problemen är kort sammanfattade: klimat, mat, vatten, mångfald. Vi kan tillägga: kemikalier, resursbrist, befolkningstäthet och krig. 

Och här kommer den stora, nordliga skogen in som en av de viktigaste möjligheterna att klara delar av problemet. Redan i dag är råvaror från en väl skött skog den enda miljömässigt positiva råvara som är tillgänglig för mänskligheten.

Men vad är välskött skog? Ja, den ska fånga koldioxid, råvaran ska användas så att den inte återskickas till atmosfären direkt (allt ska inte eldas upp). Den ska producera råvara så effektivt som möjligt, med minsta möjliga negativa effekter.

Är kalhygget bästa skördesättet? Säkerligen, men är det bästa metoden när det ska sås och planteras? Antagligen. Men påverkan på klimat, vatten, mångfald? Vet vi det? Exakt och precist?

Det är också otroligt viktigt att vi behåller den biologiska/genetiska mångfalden; i skogen, i jordbruksmarkerna och i sjöar och hav. Både jord- och skogsbruket har samma motsägelsefulla krav på sig: Ökad befolkning kräver kraftigt ökad produktion, den ökade befolkningen minskar odlingsytorna. Det betyder att vi måste leta, forska, pröva efter system som klarar av att saftigt öka produktionen per ytenhet – och hur då klara mångfalden?

Personligt får jag nu erkänna min egen (delvis lyckade) fixa ide i EU:s långsiktiga jordbrukspolitik: Jag slogs för att sju procent av marken skulle avsättas som ”ekokorridorer”, strimmor längs vägar, diken, sjöar, älvar, skogskanter eller mellan åkrar. Det blev fem procent och ett regelverk som inte tillåter ”mininaturparker”, utan kräver sammanhängande korridorer där mångfalden kan röra sig.

Min idé kom från en 80-talsdebatt om skogskorridorer. Den bör fram igen, istället för den lätt okunniga och saftigt förenklade debatt som pågår om skogsbruket i dag. Hur är det möjligt att enbart se skogen som mångfald? Vart tar råvaran vägen? Begriper man inte att det är växande skog som fångar koldioxid?

Ja, kalhyggen är inte vackra, och värst är ju att det fulaste hygget sannolikt är det mest miljökorrekta! Det välstädade är inte så bra för mångfalden. Hur ska man få den urbana miljövännen att förstå att den vackra gotiska tallheden är välodlad?

Samtidens avgörande problem är att vi måste lära oss se sammanhangen mellan olika problem: De går inte att lösa ett och ett, vi måste klara helheten. Skog och jordbruk måste klara hög produktivitet och mångfald. Avgörande tror jag det är att få den moderna, urbana miljövännen att förstå helheten, att emotionellt förstå liv och död, sådd och skörd, och icke att förglömma: Sambanden från död till liv, från skörd till sådd.

Marit Paulsen

Politiker

Marit Paulsen är skribenten och kolumnisten som vid 60 års ålder blev folkpartist (Liberalerna heter partiet i dag) och dess representant i EU, där hennes fokus varit jordbrukspolitik och miljö. Hon har under många år varit en tydlig röst i den svenska miljöpolitiska debatten. I sitt Sommarprogram i radio i juli 2016 berättade hon att offentligheten nu är ett avslutat kapitel i hennes liv. Vi – och säkert många med oss – är mycket glada för att hon med den här kolumnen gjort ett avsteg från den utfästelsen.

  • Organisation Tidigare representant för Folkpartiet (numera Liberalerna) i EU