Vi har gjort Sveriges skogar och skogsägare rikare sedan 1912. Våra erfarna rådgivare hjälper dig – oavsett om du vill maximera intäkter, jakt eller naturvärden.

Tänk på kanteffekten vid avverkning runt nyckelbiotoper

Gränsticka

Gränstickan är en signalart för skyddsvärda skogar. Foto: Mari Jönsson

Nyckelbiotoper – små skogsområden med höga naturvärden – kan fungera som livsrum på längre sikt för naturvårds­intressanta svampar som lever av död ved. Men skogsägare behöver i så fall ta hänsyn till de negativa kanteffekter som uppstår vid avverkning i anslutning till en nyckelbiotop, visar ny forskning finansierad av Skogssällskapet.

Mari Jönsson

Mari Jönsson. Foto: Johan Samuelsson/Artdatabanken

Forskare från Artdata­banken har, i ett projekt finansierat av Skogs­sällskapet, studerat om gran­dominerade nyckelbiotoper kan fungera som ”livbåtar” för hotade arter till dess att den omgivande skogen vuxit upp igen efter avverkning.

Mari Jönsson, som ansvarat för studien, tror att det är viktigt att skogsägare lämnar kvar skog i så kallade buffertzoner när de avverkar intill mindre grandominerade nyckelbiotoper. Buffertzonen ger skugga och minskar risken för sol- och vindexponering, som annars kan påverka känsliga arter i negativt.

‒ I kanten mot en avverkning ökar mängden döda träd, men vi kan se att de arter som visar på höga naturvärden inte kan kolonisera den döda veden. De mer vanliga svamparna är inte lika känsliga för sol och vind och kan därför lättare kolonisera den nybildade döda veden. Det här märks speciellt i små områden med förhållandevis mycket hyggeskanter, säger Mari Jönsson, forskare vid Artdatabanken.

Kant­effekten negativ för naturvårdsintressanta vedsvampar

Klibbticka

Klibbtickan ‒ en vanlig vedlevande svamp. Foto: Mari Jönsson

De nya forsknings­resultaten bygger på de stora mängder information om nyckel­biotoperna som samlades in i nyckelbiotops­inventeringen och genom regionala miljö­övervaknings­program över tio år som utförs i samarbete mellan Länsstyrelserna i Dalarna och Gävleborg. Av resultaten framgår att de vedlevande naturvårdsintressanta arterna finns kvar i nyckelbiotoperna efter tio år, men att de som sagt har minskat i kanterna mot nyupptagna hyggen. Med hjälp av ekologiska modeller har forskarna kunnat ”skriva fram” mängden död ved och vedsvamparnas utveckling på längre sikt för att se vad som händer med arterna beroende på nyckelbiotopens storlek och hur mycket av skogen som avverkas runt om. Resultaten visar att hyggeskantens negativa effekt finns kvar i flera årtionden, speciellt i de allra minsta områdena på ca 1‒3 ha.

‒ Där fortsätter förekomsten av naturvårdsintressanta vedsvampar att minska framåt i tiden på grund av kanteffekten. Det tyder på att små nyckelbiotoper långsiktigt kan fungera dåligt som livsmiljö för naturvårdsintressanta vedsvampar, medan vanliga generalistsvampar istället gynnas även på lång sikt.

Även kväve­fixerande lavar och hänglavar minskar

Trädlevande lavar.

Trädlevande lavar. Foto: Mari Jönsson

Vad det gäller två andra naturvårds­intressanta artgrupper, kväve­fixerande lavar och hänglavar, visar forskarna att populationerna minskade mellan den första inventeringen och återinventeringen efter tio år. Detta trots att skogsstrukturen inte förändrades påtagligt mellan inventeringstillfällena. Att lavarna minskade mer i frivilligt avsatta nyckelbiotoper än formellt skyddade reservat, tror Mari Jönsson har med storleken och kanteffekten att göra.

– Det beror sannolikt på att de frivilligt avsatta nyckelbiotoperna är mindre än de formellt skyddade reservaten. I små områden blir det mycket kant i förhållande till det avsatta områdets totala yta och det leder till en ökad sol- och vindexponering som missgynnar lavarna. Små områden har också mindre populationer av dessa trädlevande lavar och blir då mer känsliga för lokala utdöenden, säger hon.

Forskningsresultaten bygger på nyckelbiotopsinventeringen i Dalarna och Gävleborg och på uppgifter från återinventering av både naturreservat och nyckelbiotoper. Forskargruppen har bestått av Mari Jönsson, Alejandro Ruete och Tord Snäll.

TEXT: Malin von Essen

Om nyckelbiotoper

  • En nyckelbiotop är ett område med en speciell naturtyp som har stor betydelse för skogens flora och fauna och som har förutsättningar att hysa hotade och rödlistade arter. Dessa arter uppträder inte slumpartat och jämnt utspritt i skogslandskapet utan finns ofta på vissa platser. Ett skogsområde kan vara en nyckelbiotop på grund av en speciell skogshistoria eller på grund av sällsynta ekologiska förhållanden. Några nyckelbiotoper uppträder bara i vissa terränglägen som till exempel strandskogar, raviner och rasbranter.
  • Vissa nyckelbiotoper bör lämnas helt orörda, medan andra gynnas av naturvårdande skötsel som till exempel bränning, bete eller frihuggning av stora lövträd.
  • Som skogsägare är du skyldig enligt Skogsvårdslagen § 30 att ta hänsyn till nyckelbiotoper vid avverkning. Skogsstyrelsen ger hänsynsråd i samband med avverkningsanmälan.
  • Många nyckelbiotoper finns med bland de frivilliga avsättningar som görs av markägare inom ramen för Grön skogsbruksplan, FSC och PEFC.

Källa: Skogsstyrelsen, Artdatabanken, Skogssällskapet

Nyckelbiotopsinventeringen

  • Nyckelbiotopsinventeringen utfördes under tjugo år från 1990 och framåt och är en av världens största naturvårdsinventeringar.
  • Den innebar att cirka 87 000 känsliga och skyddsvärda livsmiljöer för hotade arter inventerades, utvärderades och fick formellt skydd – antingen genom reservatsbildning eller genom frivilliga avsättningar av skogsägare.
  • Cirka 20 procent av nyckelbiotoperna har idag formellt skydd genom naturvårdsavtal, biotopskyddsområde eller naturreservat. Vid formellt skydd av nyckelbiotoper är markägare normalt berättigade till ersättning.
  • 50 % av alla nyckelbiotoper är 1,4 ha eller mindre. Storleken är i genomsnitt lägre i södra Sverige än i Norra.

Vi bidrar till utveckling

Skogssällskapet är en av Sveriges största privata finansiärer av forskning och kunskapsutveckling om skog och naturvård.