Ett gott kontaktnät är viktigt att ha som skogsägare

I Breanäs norr om Kristianstad har Nina Nilsson sina rötter. Hon är femte generationen på släkt­gården som hon tog över för snart 15 år sedan. När hennes pappa blev sjuk var det inte mycket att fundera på, men för att klara av att jobba heltid och samtidigt sköta en stor skogsfastighet betonar Nina vikten av att ha ett gott kontaktnät omkring sig.

När Nina blev skogsägare var det aldrig något alternativ att gå ner i tid eller sluta
arbeta som förskollärare, hon älskar sitt jobb. Därför betyder det nära samarbetet
med Skogssällskapet mycket.

– Min pappa hade samma skogsförval­tare i alla år. Gert-­Agne Persson, som han
heter, var en stor trygghet för mig när jag tog över fastigheten och känns fortfarande lite som min skogspappa, säger Nina. Idag är Gert­-Agne pensionär och hans son Markus Persson är Ninas skogsförvaltare. Hon anlitar Skogs-sällskapet för planering, röjning, gallring,slut avverkning, plantering och underhåll av vägar.

– Relationer är jätteviktig för mig som skogsägare. Om något händer, om ett träd
har blåst ner över vägen eller vad som helst, då ringer jag till Markus och jag vet att jag får den hjälp jag behöver, säger Nina.

Stort beslut att ta över

Fastigheten i Breanäs vid sjön Immeln är 175 hektar stor och består till 55 procent
av granbestånd och resten blandskog. Här finns också cirka 25 arrendetomter med både fritidshus och permanentboende.

– Att ta över en så här stor skogs­ fastighet innebar för mig att ta lån, vilket
skrämde mig otroligt i början, men jag brukar tänka på vad en lägen­het i Stockholm kostar, då får man lite perspektiv, säger Nina. När frågan om generations­skifte kom upp var Ninas pappa tydlig med en sak; han ville inte att Nina och hennes bror skulle äga skogen tillsammans, utan en av dem skulle ta över och den andra bli utlöst.

– Redan när jag var i 20­års­ åldern sa pappa: Nu får ni fundera på vem av er som ska ha skogen. Det var en stress och ibland kunde jag tänka, varför är jag inte född på en vanlig villagata, då är det bara att sälja och sedan är det bra.

Förvaltar skogen för nästa generation

Att driva fastigheten vidare kändes som ett stort ansvar, men när Ninas pappa blev svårt hjärtsjuk försvann tvivlet.

– Jag bodde närmast och min bror hade inte samma intresse för skogen, så det blev självklart att jag skulle ta över. Breanäs ligger i mitt hjärta. Det var bara
att köra på och lära sig under tiden. Visst har det varit tufft – men det har ju gått
bra, säger Nina. Idag är hon tacksam att hennes pappa var med och satte spelreglerna för generationsskiftet, utan hans stöttning hade syskonen hamnat i en situation där ingen av dem hade kunnat lösa ut den andre och de hade varit tvungna att sälja fastigheten.

– Pappa ställde också kravet att skogen skulle vara enskild egendom. Han ville försäkra sig om att den stannar kvar i släkten. Därför är jag ensam ägare till fastigheten, det är jag som tar besluten och det känns skönt, säger Nina och fortsätter:

– Min man älskar också Breanäs och att vara ute och jobba i skogen. Vi hjälps åt
och det gör vi för nästa generations skull. Vi hoppas såklart att något av våra barn
vill ta över en dag och att fastigheten kan leva vidare på samma sätt.

Hållbart för skogen – och ekonomin

Nina beskriver sig själv som en person som vill sätta sig in i saker och ha koll på allt från skogsskötsel till ekonomi.

– Jag vill kunna och veta, det är jag i ett nötskal. För mig är det viktigt att arbeta
med skogen och inte bara låta den stå. Nina har fortsatt förvalta skogen på
samma sätt som hennes pappa gjorde med ett årligt uttag och löpande under­
håll för att få en bra tillväxt.

– Varje år har vi en slutavverkning och en plantering. Vi gallrar, röjer och ser
över vägarna, så att de är i bra skick. När man jobbar på det sättet blir det hållbart både för skogen och för ekonomin. Det blir inga drastiska slutavverkningar, men ändå relativt stora eftersom det är en stor fastighet.
I slutet av sommaren sätter hon planeringen för kommande år till­ sammans med Markus.

– Vi börjar med att köra igenom skogen och titta på de olika bestånden, på så sätt
har jag lärt mig mycket om skogsskötsel. För även om du har en skogsbruksplan
kan det dyka upp saker på plats, det kan ha kommit granbarkborrar i ett bestånd
och då får du tänka om, det gäller att vara flexibel, säger Nina. Att ha arrendetomter där människor bor är ett stort ansvar och Nina använ­der Skogssällskapets tjänster när det gäller allt från nya arrendeavtal till upp­
sägningar och justeringar av avgifterna.

– Allt sköts digitalt, det är viktigt för mig att det görs på ett proffsigt sätt, säger hon. Bokföringen satte sig Nina in i redan under hennes pappas sista år i livet och
den sköter hon själv.

– Jag är väldigt noga med ekonomin och vill ha koll på vilka utgifter och
inkomster det kommer vara under året. Sedan ser Thomas Bärtzner, på
Skogssällskapet, över det sista inför deklarationen och kan svara på mina
frågor om avdrag och skogskonton.

Skogsägandet som livsstil

I Breanäs har årets slutavverkning på 1,5 hektar nyss blivit klar och i början av
sommaren är det dags för markberedning och plantering. Sedan drar det igång igen i augusti med planeringen inför nästa skogsår. Att vara skogsägare har blivit en livsstil för Nina.

– Jag och min man jobbar mycket i sko­gen på vår fritid. Det finns alltid något att
göra. Vi röjer längs vägkanterna och håller efter. Det är en frihetskänsla att kunna gå ut med röjsågen och köra tills bensinen tar slut. Man får frisk luft och mår bra av det. I skogen kan jag släppa allt annat, säger Nina. Både hon och hennes man har andra heltidsjobb och Nina betonar att för att det ska funka måste man ta hjälp. Hon har till exempel lejt bort snöskottningen på fastigheten.

– Blir det för mycket försvinner hela glädjen med att vara skogsägare. Jag
brukar tänka att vi ändå gör lite avtryck under den här tiden som vi förvaltar
skogen. Självklart betyder gården där Nina växte upp mycket känslomässigt, men den är också en trygghet inför framtiden.

– Skogen är min pension. Jag hoppas att jag får vara frisk så att jag kan fortsätta ta del av skogen och hinner njuta av det. Jag lovade min pappa, innan han gick bort, att jag skulle ta hand om fastigheten. Det har jag gjort och det kommer jag att fortsätta med. Det är jag stolt över, säger Nina.

Text; Monica Forsberg Foto; Mikael Persson