Vi har gjort Sveriges skogar och skogsägare rikare sedan 1912. Våra erfarna rådgivare hjälper dig – oavsett om du vill maximera intäkter, jakt eller naturvärden.

Vem betalar för finskogen?

Foto: Johnér

Många tycker att hyggen är fula – men för skogsägaren är hyggesbruk det mest lönsamma och effektiva. Det finns alternativa metoder, men de är alla mindre ekonomiska. Så vem ska betala för skogens andra värden?

Trakthyggesbruket är totalt dominerande i dagens skogsbruk. Det är ingen slump, menar professor Tomas Lundmark:

– Det är fenomenalt effektivt; ekonomiskt och på andra vis. Det finns alternativ. Men de är alla dyrare. Vill vi bruka skogen hyggesfritt måste först frågan lösas om vem som ska betala för det fördyrade skogsbruket.

Naturvårdsorganisationer, miljörörelsen och andra argumenterar för alternativa skogsbruksmetoder som tar större hänsyn till biologisk mångfald, friluftsliv och skönhetsvärden. I skogsvårdslagen är det inskrivet sedan 1993 att den sortens hänsyn ska väga lika tungt som produktionsmålet i skogsbruket. Även flertalet skogsägare är positiva till ökad hänsyn och mångfald.

– Men skogsbruk är i grunden en ekonomisk verksamhet, säger Tomas Lundmark, professor vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

– Och som alla andra näringar måste skogsbruket leverera ett ekonomiskt överskott till ägaren. Då är det inte rimligt att skogsägarna ensamma ska betala notan för hyggesfritt skogsbruk. Vill företrädare för naturvård, friluftsliv, miljörörelsen och statsmakten att den areal som brukas hyggesfritt ska öka måste de bestämma sig för vad det är för faktiska värden som man vill uppnå med hyggesfria metoder, och om de vill betala merkostnaden för ett mindre effektivt skogsbruk, säger professor Lundmark.

 Det är dags att lämna piskan och börja tala om vilka morötter som behövs.

"En otvetydigt säker metod att minska viltbetesskadorna är att skjuta av avsevärt fler djur", säger Tomas Lundmark.

Tomas Lundmark är professor vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Enheten för skogsskötsel, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Principen "Frihet under ansvar” i skogsbruket har sedan länge brett stöd i regering och riksdag. Att den inställningen skulle ändras till förmån för strängare regelverk ser Tomas Lundmark inga tecken på. Nej, vägen mot större mångfald stavas dialog:

– Det är dags att lämna piskan och börja tala om vilka morötter som behövs. Vi måste utveckla modeller för hur vi övriga som drar nytta av skogen, men inte äger den, ska vara med och betala. Ska vi se ett mer  riationsrikt skogsbruk i framtiden måste skogsägarna bjudas in till dialog. Vill till exempel en kommun ha en rekreationsskog inom ett tätortsnära område är jag övertygad om att det finns skogsägare som kan lämna förslag på hur det kan ordnas och vilka villkor som behöver uppfyllas.

Certifiering är en tvivelaktig metod för att öka variationen i skogsbruket. Certifiering innebär ju snarare standardisering och likriktning och bidrar till att alla gör ungefär lika, menar Tomas Lundmark.

På kort och medellång sikt – tio till femtio år framåt – ser Tomas Lundmark inga dramatiska förändringar i sättet som den svenska skogen brukas på.

– Om virkesproduktionen prioriteras – det mesta tyder på att så blir fallet – kommer trakthygges-bruket fortsätta att vara helt dominerande. I fråga om effektivitet har det som sagt ingen konkurrens. Sverige har världens mest effektiva skogsbruk. På 0,7 procent av planetens totala skogsareal producerar vi fem procent
av det som avverkas och tio procent av de skogsprodukter som omsätts på exportmarknaden.

Det innebär dock inte att Sverige nått taket för tillväxt; den kan öka betydligt. Ett exempel är att minska viltbetesskadorna, och att vi lyckas bättre med föryngringarna, menar Tomas Lundmark.

– Hjortdjuren förstör skog för enorma belopp och omöjliggör anläggning av blandskogar i södra Sverige. Det finns olika förslag på hur skogsbruket kan samexistera med dagens stora hjortviltstammar, men en otvetydigt säker metod att minska på viltskadorna är att skjuta av avsevärt fler djur. Jämfört med grannländer som Norge och Finland har vi minst dubbelt så många hjortvilt per hektar.

TEXT: Bosse Jönsson